mrs -

Så kan det gå att fira tibetanskt nyår

Eller Losar som det heter lokalt. Efter 2 månaders väntan var tiden äntligen inne. Losar nystartade med ljusfestivalen Galdan Namchut i söndags. Syftet: att fira Buddhas födelsedag och dagen för upplysning. Genom att tända ljus ska de minnas, be och allt ont ska försvinna. Vi firade dagen med familjen som vi "lärde känna" förra veckan på detta märkliga sätt: vi träffade en kvinna från en annan NGO, hängde med hem till hennes syster på te, träffade kompisar och släktingar och blir hemkörda därifrån av en kille med motorcykel. Dagen därpå på väg hem till stan, trötta i benen och drömmandes om killen med motorcykeln, så kommer han tro det eller ej och hämtar upp oss och tänker köra oss hem. Men först ska vi FÖRSTÅS dricka te hemma hos hans familj. Denna trevliga familj! VI stannade på te och sen stannade vi för middag och sen ville de att vi skulle sova över, men då sa vi stopp och gick hem. Men innan dess bjuder de hem oss till dem på Losar: "ni kan komma alla dagar, när ni vill, ni kan sova här, och ni kan till och med komma andra dagar när vi är uttråkade". Det lät trevligt, så vi stack dit i söndags och firade med ljus, mat, öl och mycket ladakhisk dans i vardagsrummet. Egentligen ska man inte dansa denna dag (eftersom man ska be) så mamman drog för gardinerna innan vi satte på musik och rockade loss.

Idag den 14:e är huvuddagen under Losar. Även om vi hade hört att vi kunde komma förbi så hade vi inte fått en ordentlig inbjudan, tyckte vi. Så imorse när vi funderade över dagen var vi lite osäkra på om det skulle bli nåt firande. Men runt lunchtid bestämmer vi oss för att gå upp till marknaden. Just när vi stoppat en taxi och tänker hoppa in träffar vi motorcykelkillen, hoppar in i hans bil istället och åker hem till hans kompis. Där äter vi lunch, dricker te, chang, dansar och försöker överleva tonårspojkarnas fylla. På kvällen tar vi mod till oss och tänker gå och fira Losar hos familjen. Vi hade ju ändå blivit inbjudna, kom vi fram till. Så vi tar på oss våra vackra klänningar, sminkar oss och flätar håret. Redo går vi dit och knackar nervöst på. Det ser tyst och mörkt ut. Men efter ett tag hör mamman oss och öppnar. Vi ser in i rummet att sängen är bäddad och pappan är på väg ner i bingen. Men där kommer vi, stylade och redo för fest! Så självklart bjuder familjen in oss, taggar till och bjuder på snacks, te och öl. I början skämdes vi oerhört, tänk att vi kom försent till nyårsfesten och de bara ville gå och lägga sig! Men efter en halvtimme så var de igång, dansade, sjöng och tog på sig sina traditionella dräkter. Sen hade vi en photo session i olika rum i huset! Sen gick gummorna hem. Försedda med ett vapen som skulle skydda oss mot hundarna.

Början till dålig syn kanske?

2012-12-14 @ 19:39:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Äntligen äro vi renade!

Ladakhs varma källor var för en vecka sedan av okänd existens för oss. Men en tibetansk läkare berättade att de ibland ordinerade bad i dessa varma källor, exempelvis vid vissa hudbesvär. I förrgår framförde vi blygt och mycket försiktigt vår önskan att åka dit till dem på kontoret. Först tittade de skeptiskt på oss: vill ni bada? Really? Ni kommer att bli sjuka! men när vi insisterat ett tag handlade de mycket snabbt, fixade tillstånd och planerade. Och igår tog vår chaufför Iqbal oss på den 3,5 timmar långa bilresan dit!

Det såg inte riktigt ut som vi hade tänkt oss. Jag som badat på Island trodde att det skulle vara nåt liknande. Men icke. Det stod ett litet litet rätt så fult gult hus i ett till utseendet tråkigt samhälle. Huset hade 3 dörrar där man fick privatbada. Efter en timmes köande intog jag och Moa ett av rummen. Vatten från bäcken utifrån strömmade in i betongutrymmet där vi klev ner och inte klev upp förrän en timme senare, då vi båda var svimfärdiga och illamående. Så illamående att vi var tvungna att sätta oss ner och andas djupt, och sen köpa kakor och lemonad.

2012-12-14 @ 13:20:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

SNÖ

Hela staden har varit utan internet igen. Därför har jag mycket att berätta om! Men jag ska försöka korta ner orden och visa bilder istället.

Förra veckan tog Tarshin oss till 2 av LEHO:s projekt: växthus- och solhusprojekten, där vi fick lära oss ännu mer om konstruktionerna genom att studera dem på plats. Båda projekten syftar till att höja levnadsstandarden för familjer i Ladakh. De specialkonstruerade växthusen gör det möjligt att odla även på vintern vilket ökar familjernas inkomst avsevärt. Bonden vars växthus vi besökte tjänade 3 gånger så mycket som andra bönder, ca 50 000 rupies under vintern (5-6 mån), och han är kanske den mest framgångsrike och motiverade av dem alla. Moa och jag blev inspirerade och funderar på om det skulle fungera att ha en liknande konstruktion i Sverige.

Vi drog så småningom vidare till solhusen. Husen utnyttjar solens energi för att värma upp huset under dagen. När det kallnar frigörs värmen från väggarna så att rummet blir varmt. Projektet har varit väldigt framgångsrikt och har positiv inverkan på både folk och miljö. Folk i Ladakh värmer vanligtvis sina hus med antingen torkad koskit eller buskar i området, då det knappt finns några träd eller elektricitet här. Att samla in koskit är tidskrävande och röken den avger är skadlig för lungorna, och att bränna upp de få buskar och plantor som finns är direkt skadligt för miljön. Så genom att ha ett solhus får de en jämnare värmeförbrukning, mindre arbetsbörda, bättre hälsa och mer tid till att jobba med hantverk eller studera. Ett projekt som måste få vidare spridning. Och återigen blev jag och Moa inspirerade och frågar oss hur vi kan använda denna kunskap hemma: bättre isolering, tjockare väggar, inga "onödiga" fönster, södervända fönster, osv.

Detta solhus är ett visningsexemplar dit LEHO och andra org tar intresserade. Huset har två rum. Rummet till vänster har en särskild konstruktion med mycket fönster och en svartmålad vägg som när rummet blir kallt frigörs inåt i rummet. Rummet till höger har dubbla väggar med bra isolering emellan och fönster som är 20% av golvytan. Väggarna värms upp under dagen och frigörs på kvällen. Det finns ytterligare en konstruktion med ett växthus utanpå huset. De olika hustyperna har olika fördelar och utseende. Men flest är intresserade av rummet till höger då det är lätt att bygga till ett existerande hus och är snyggt enligt ladakhiernas tycke.

Igår eftermiddags åkte vi till ett högt beläget kloster i Leh. Jag som njuter av höga platser och fina utsikter hade det fint. Efteråt fick vi följa med vår chaufför Iqbal hem till hans familj för att dricka te. Vi fick det söta mjölkteet och kunde inte tacka nej till det salta smörteet. Inte heller till tjockt runt bröd, kex och runt stenhårt bröd. Men vi har vant oss och lärt oss att uppskatta det som förut var så jobbigt (JAG HAR JU SAGT NEJ TACK 3 GÅNGER!). Faktum är att det i den ladakhiska kulturen är artigt att tacka nej minst en gång vad som än erbjuds. Man tackar aldrig ja direkt, det skulle tyda på desperation och själviskhet, menar de.

Igår morse när vi vaknade var det frost på insidan av fönstret (!) och i morse kunde jag väcka Moa med de sprudlande orden: MOA, DET ÄR SNÖ UTE! Så vi gick ut och njöt och fotade.

Sen i eftermiddags så övertalade vi Iqbal att köra oss till ännu en helig buddhistisk plats (vi försöker ta igen den andlighet vi hittills gått miste om), nämligen det färgglada templet vi hade sett på långt håll och som vi tyckte såg fint ut. Och det var fantastiskt fint. Dessutom bjöds det igen på fin utsikt. Särskilt kul att se de ladakhiska husen uppifrån, täckta av torkat gräs till djuren.

2012-12-12 @ 15:32:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Noll internet, nya morgontraditioner

Utan internet lägger vi oss garanterat minst 1 timme tidigare varje kväll vilket innebär att jag vaknar tidigt. Moa sover alltid några minuter längre. De senaste 2 morgnarna har jag tagit kameran och gått ut för att fota vårt hem och omgivning. Det är kallt, vattnet fryser, men ändå kan kläderna hänga ute och torka på nolltid. De har något som vi inte har: en sjukt pålitlig sol. Jag är avis.

2012-12-11 @ 19:56:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förföljeseväckande beteende

En otäck känsla dröjer sig kvar efter att ha blivit förföljda av en bil på väg hem från marknaden idag. Men med lite tur och förnuft så är vi hemma igen och helt oskadda. Puh!

Sjukt kissnödig på väg hem till stan hittar jag en mörk gata där jag kan sätta mig. Kollar så att kusten är klar och väntar på att två bilar längre bort ska passera. En av bilarna saktar in och kör långsamt mot oss. Skamset drar jag upp byxorna och väntar ett par hundra meter. Där huset skuggar tänker jag sätta mig ner, varpå bilen kommer och saktar in mot oss återigen. Vi springer över gatan, tänker att det här var ju konstigt, och framför allt sjukt störigt. Bilen ger sig inte, vänder om och kommer mot oss igen. Vi springer över på andra sidan gatan igen, varpå bilen gör likadant. Och så håller vi på 5 gånger, vi sicksackar och bilen vänder. Vi börjar bli rädda.

Vi ser en butik som har öppet, går in och spejar ut därifrån. Vill hålla koll på bilen. Den parkerar utanför. En av männen kommer in i butiken och köper endast tändstickor. Jag frågar honom om den vita lilla bilen är hans, men han skakar bara på huvudet, svarar knappt. Kommer på mig själv med att kolla in i hans jackficka om han bär pistol. Jag är beredd på det värsta. Mannen går ut, och står utanför och bara väntar. Vi börjar bli oroliga, undrar vad de vill oss. Råna oss? Våldta? Moa stannar i butiken och spejar på mannen medan jag går ut på gatan för att vifta till oss en taxi. Efter ett tag har vi en och vi ber honom köra oss hem. Mannen hoppar in i den vita lilla bilen (som inte är hans!) och kör efter oss. Efter ett tag mörknar det, vi funderar på om de stängt av lyktorna igen. När vi kör in på de små grusstigarna som är slingriga och orationella börjar det kännas bättre, här blir det svårt för dem att följa efter. När vår taxibil dä stannar mitt på grusvägen blir vi skitskraja. Taxichauffören hoppar ur och springer bakom bilen, Vi börjar tro att det är en del av planen, spärrar upp ögonen och tittar på varandra. Men det visar sig att han såg en bilnyckel liggandes på marken som han stannade och plockade upp. En god man alltså.

Han kör oss hem, vi betalar och går med raska steg upp mot vårt rum. Låser alla lås och försöker pusta ut. Vi lagar mat, tar ett glas öl och pratar om vad som har hänt. Vi pratar om överlevnadsstrategier, om det oprovocerade och oförutsedda våldet, om trygga sfärer, av att befinna sig i krig, bli våldtagen osv. Vi har fått smaka på rädslan, fått se ett prov av hur vi reagerar i trängda situationer och förstorat öron och ögon för att bereda oss för kamp. Vi är lyckliga att vara fysiskt oskadda men vi har fått känna på något nytt. Det var ingen angenäm känsla.

2012-12-11 @ 18:57:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sista veckan med vår ladakhiska familj

Sötnosen baby Namgyal som var så rädd för oss i början - vi pratade så annorlunda och såg så konstiga ut, och ändå ville vi komma honom så nära. Han skrek oftast efter mamma, sprang därifrån, vände ryggen till eller tittade blygt ner i golvet. Det tog nog en månad innan vi övervann hans förtroende, och nu skrattar han och busar med oss och vi får lov att hålla honom om mamma Chuskit är utom synhåll. En sötnos vi kommer att sakna! Liksom hans underbara mamma, som har varit fantastisk mot oss från dag 1. Alltid skrattandes och skämtandes. Vi är alltid välkomna hem till henne på te eller middag och ibland hänger vi med till hennes mamma för en kopp te. Våra konversationer är stundtals förvirrande och det kan ta lång tid att få rätt svar. Men det är slående hur roligt man kan ha tillsammans, och hur mycket man kan tycka om en människa, som det är så svårt att prata med.

2012-12-05 @ 13:54:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Olika former av bergsbestigning

De senaste två veckorna har jag:

1. Fyllt år

2. Varit nedstämd

3. Besökt Pangong Lake

4. Besökt häftiga kvinnor i byn Likir

5. Varit på Secmol

6. Inte haft något internet

1. Min födelsedag började bra med chapati och ost på sängen av min kära reskamrat. Även inledande versraden till ja må och leva sjöngs, men stämman var inte stark nog att ensam bära låten ut. Dagen fortsatte med shahi paneer naan på vår nya stammisrestaurang Nehu snacks, en god kaffe mocha på Desert Rain, och avslutades hemma med vår favoriträtt, lagad av Chuskit: koriander, paneer och potatis i en tomatsås. Det var god mat hela dagen lång, och så långt allting gott. Det var på kvällen, när vi fick för oss att boka tågbiljetter i ren jag kan själv-manér, som det urartade. DET GÅR INTE ATT BOKA TÅGBILJETTER SJÄLV PÅ NÄTET I INDIEN. Det är inte konstruerat för att vara enkelt. Det är konstruerat för att det ska vara svårt, för att undslippa ett nytt Mumbai 2008, dvs. fler terrorattacker. Så några dagar senare besökte vi en resebyrå och betalade 300 rupees extra. Det var det värt.

2. Min nedstämdhet började den 18 november. Efter att ha försökt ringt mormor i 3 dagar men inte nått henne börjar jag bli orolig och anar att något har hänt. Den 18:e fick jag ett mail från min bror där det står att hon ligger inlagd på sjukhuset och att det är rätt illa ställt. Även om jag anat onåd så kommer det som en chock, och jag börjar gråta. Och jag slutar inte på drygt 1 vecka (OBS: INTE KONSTANT), vilket tar på krafterna när man försöker låtsats som ingenting och vara social mot alla nya människor vi träffar.

3. Vi hade velat åka till Pangong redan innan vi kom hit, men från första stund har alla sagt att det inte går för att det är för kallt. Vi trodde att det var en myt eftersom alla verkar tycka att det är kallt precis HELA tiden. T.o.m när solen är framme, helt ärligt. Så när vi träffade en trevlig kanadensare som ville dela bil med oss nappade vi. Kl 6 på morgonen påbörjar vi den 5 timmar långa färden. Direkt när vi kommer upp på bergsvägarna möter vi snö, massor med snö, på vägarna - de tunna, slingriga med stup nedanför. Jag får lätt dödsångest, och ju högre upp i bergen vi kommer, desto mer illa mår Moa. När vi är uppe på 5200 m och går ut för att kissa börjar vi ångra oss. FYFAN VILKEN DÅLIG IDE, tänkte vi. Händerna isade och spyan var nära. Men envisheten ledde oss vidare, vägarna blev bättre och Moas höjdsjuka försvann i dalen. Så småningom kommer vi fram till den världskända Pangong Lake, tar en kort promenad längs strandkanten och hoppar in i bilen igen. Jag tycker sjön är väldigt överskattad, medveten om att vädret kan spela in i den analysen…

4. LEHO har hjälpt till att organisera kvinnor i självhjälpsgrupper runt om i Ladakh. En av dessa grupper finns i byn Likir där kvinnorna sysslar med att producera produkter gjorda av lera. Vi var och hälsade på förra veckan! Vi bjöds på te, mat, och fick titta på när de drejade för hand. LEHO har bidragit med ett solhus som fungerar som deras mötesplats. De berättade att de är där varje dag när det är fint väder, drejar och umgås. Alla verkar glada över projektet, en glädje som verkligen smittade av sig. Jag och Moa var aströtta när vi åkte dit, inte alls sugna på äventyr den dagen, men vi var sprudlande när vi åkte därifrån.

5. Secmol var kul. Det är ett häftigt ställe med hur många häftiga lösningar på miljöproblem som helst:

1. De har en megastor spegel som reflekterar solljus mot två öppningar i väggen intill köket. Solen är stark, spegeln är stor, så det går att laga mat på denna energi, även om gas ofta används som komplement.

2. De har en soldriven utomhusugn. Prylen är fyrkantig, ca 60x60 cm, och utsidan gjord av plast. Insidans lock är täckt av en spegel, undersidan av en glasskiva. Under glasskivan är det svartmålat, för att reflektera solens strålar, och således bli varmare. I detta svarta hål kan man lägga ner bröd-deg och baka bröd. Allt drivs av solens energi och är således både gratis och smart. Om det finns en nackdel så är det väl att det tar tid. 5 timmar för en kaka förra veckan, berättade en kille för oss. Men med planering så spelar ju inte det någon roll.

3. Flera av deras byggnader är så kallade solhus, dvs. de är konstruerade för att använda solenergin maximalt för att värma upp husen, så att ingen annan uppvärmning är nödvändig. Ett pedagogiskt blogginlägg om detta lär komma inom kort!

4. De har arbetsgrupper där ungdomarna delar in sig efter intresse, för att arbeta på ett praktiskt projekt. Några försöker framställa egen biogas, genom att samla koskit, isolera den, värma upp den och låta gas bildas. Några andra försöker skapa en artificiell glaciär. De försöker konstruera ett smart bygge för att samla upp vatten, och långsamt få det att smälta. Detta p.g.a. behovet från byarna av smältvatten från glaciärerna tidigare än vad naturen ger dem. Ytterligare några andra försöker förbättra deras existerande växthus genom att isolera det med plastflaskor samt höja odlingsmarken genom att ha plastflaskor i grunden och täcka dem med jord. De andra grupperna försöker framställa bästa möjliga lerbrickor till husbygge samt sy tjocka gardiner som isolering till fönsterna.

Detta är bara deras miljöhäftiga aktiviteter. Förutom de har de ett imponerande program för ungdomarna på skolan, där de både lär sig att ta ansvar genom arbetsgrupper, och lär sig annorlunda saker såsom miljöansvar och engelska.

MEN, det finns ju alltid något negativt också, och det är sophanteringen. Liksom i resten av Ladakh (och Indien?) så finns det inget centralt återvinningssystem. De flesta eldar upp sina sopor och det är inte så konstigt när det inte finns någonstans att göra av soporna. På så sätt försvinner ju soporna. På Secmol har de ett mycket vackert sopsorteringssystem där eleverna sorterar papper, plast, batterier, osv, i varsin liten soppåse. Men allting hamnar ändå ute på deras lilla sopberg, 20 m från campuset. De lastar skottkärran med plast och batterier som sedan läggs i en grop i marken. De gräver alltså ner skiten. Det är svårt att veta vad de annars skulle göra av den. Den Ladakhiska statens lösning är att skeppa allt skräp till avlägsna bergsområden, för där ser man inte heller skiten. Det finns alltså en brist på goda exempel. Det bästa i dagsläget är väl 1: antingen att förbjuda alla förpackningar som inte är nedbrytbara, eller 2: börja utveckla ett återvinningssystem. Eller 3 i väntan på 2: isolera den nedgrävda skiten så att när det finns ett återvinningssystem så kan vi enkelt lyfta upp skiten, och skeppa den dit.

På Secmol har vi också pratat med ungdomar om äktenskap och den ständiga frågan: ett arrangerat äktenskap eller ett kärleksäktenskap, träffat volontärer: Per från norra Sverige och 2 belgrare samt bestigit Secmolberget.

6. När vi kommer tillbaka från Secmol är vi sugna på att surfa och prata med folk där hemma igen. Men internet har fått sig en törn medan vi har varit borta och fungerar inte. Tidigare dagar utan internet har vi gjort ljusinstallationer och spånat på film- och fotoidéer. Vad de kommande dagarna gör med oss är ännu oklart.

2012-12-04 @ 14:30:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

mrs