mrs

Jag och Moa iklädda våra nattlinnen (!/klänningar) tillsammans med Vidji med belöningen efter vår          kokosnötsjakt.

Livet på landet är fortfarande bra fint. I söndags hade jag en av de bästa dagarna i Indien men kanske också en av de bästa punkt. Våra kära vänner och kollegor Vidji och Amoda kom och mötte upp oss på morgonen. De hoppade på våra pakethållare och vi började trampa mot en by som vi trodde skulle vara närbelägen. Vi cyklade på alltmedan svetten rann. Efter en halv timme fick Moa punka på cykeln vilket skapade ett eget litet äventyr. När vi började gå började svetten rinna ännu mer varpå tjejerna går bredvid oss och torkar oss med små näsdukar i pannan och så småningom får Moa en putteliten näsduk hårt virat runt huvudet vilket får henne att se ut som en baotastor nyfödd baby. En talande bild. Men nu i andra veckan har vi kunnat se mer av det komiska än det störande i detta. Så nu kan vi mest skratta åt dem.

Hur som helst så fortsatte dagen med att vi åt lunch hemma hos kvinnan som driver den ekologiska butiken i byn, sedan gick vi in till grannen och drack te och fotograferades. Därefter åkte vi till sjukhuset för att se när en baby fick poliovaccin. De ringde oss från sjukhuset och sa: ”nu har vi en bebis här som ska vaccineras, skynda er hit och kolla!”. Det var bråttom. Vi fick kasta oss på cyklarna och cyklade till en helt annan by längre bort och klev in i mottagningsrummet där en familj satt och väntade. Vi blev hälsade hjärtligt välkomna och sen började de möblera om i rummet för att vi skulle kunna ta fina bilder på dem. Moa fotograferade… så vad skulle jag göra? Jo, de erbjöd mig att ge bebisen vaccinet! You do it, you do it! Men jag tackade skrattandes men bestämt nej till detta. Skönt, för de skulle trycka in en flaska i munnen samtidigt som de hårt tryckte ihop barnets kinder så att flaskan skulle nå in. Den stackaren grät ju.

Moa och Amoda ute på svettig cykeltur.

Den senaste veckan har vi också kunnat börjas roas mer åt vår handledare som har ett extremt kontrollbehov och en ibland oerhört krävande entusiasm. Som en tidig morgon när jag och Moa står i köket, nyvakna och kokar mjölk. Han kommer inspringandes och vill att vi ska släppa allt vi har:

-       Madames, madames! it´s a beautiful scenary out there! The (harvesting) machine and the birds! It´s beautiful. Take the camera, go go!

Eller som när han pekar upp mot trädet:

-       Look, look. What a beautiful bird! And what a beautiful sound. Don´t you like it?

-       Yes yes, it´s beautifuuuul. I love that sound.

Men det är mycket som fortfarande är svårt. Bland annat att ställa frågor och få riktiga svar. Vi kan försöka fråga en fråga 3-4 gånger innan vi får ett svar som i alla fall känns okej. Samtalen störs ofta av att någon ringer, någon kommer på besök (som polisen) eller att vår handledare ska ta emot patienter som han behandlar med urinterapi. Eller så avbryter han helt enkelt mitt i meningen och tror att han vet svaret. Gång på gång. Vilket gör att vi blir upprörda över hans oförmåga att lyssna och han blir upprörd över att han tror att vi är lite halvdumma som inte förstår hans förklaringar. Dessa situationer skapar mycket stress och jag märker att jag är väldigt dålig på att hantera det. Jag blir trött och ger upp. Men som tur är har jag min goda respartner som agerar helt tvärtom och blir pushig istället.  Så efter många långa slitiga samtal har vi fått ut något av vikt. Puh!

Förutom det är jag fortfarande lyft till skyarna och kallas numera för queen och favorite ma´m. Allt jag säger håller han med om: "I agree, I agree whatever she says...". 

Bästa poolen med kokosträd mot skyn och risfält bredvid. 

Vårt arbete de senaste två veckorna har varit att skaffa oss en överblick över allt arbete på TEDE-Trusts gård för att vi sedan ska skapa en booklet som kan ges till samarbetspartners, bönder och andra intresserade. Som en del av arbetet träffade vi gruppledarna för en självhjälpsgrupp. Men innan träffen skulle vi äta lunch hemma hos en av dem. Vi fick jättegod mat och sen fick vi lägga oss på golvet i rummet intill och vila, då hon såg att det var precis vad vi behövde. Vi låg på golvet och fnissade ett tag åt detta konstiga scenario. Detta skulle ju aldrig nånsin hända hemma i Sverige, att man får lägga sig och sova i någons sovrum ett tag efter lunchen, vid ett första möte med familjen. 

Att vara mensig och sur och posa i en sari blir ändå på ytan något glatt.

Vi har knappa 2 månader kvar i Indien och vi har bestämt oss för att stanna ute på landet mestadels av tiden. Vi ska bara in till Ranganathan (grundaren av TEDE-Trust) i Chennai ett par dagar för att hämta grejer och diskutera arbetet och det känns så himla skönt. Jag älskar verkligen livet på landet:

1.     Att kunna bada i vårt artificiella vattenfall. Det vill säga i grundvattnet som pumpas upp och som ska leda till risfälten. Mycket klimatsmart!

2.     Att kunna cykla långt + att få skjutsa en indisk tjej i sari. Det är stiligt.

3.     Att känna lukten av kor och vakna av att de tjoar.

4.     Att få gosa med kalvar och hund.

5.     Att kunna/ha lust till att börja löpträna.

6.     Att bli hembjuden till folk och äta god mat.

7.     Att åka buss in till stan men framför allt åka buss tillbaka till landet.

8.     Att spela volleyboll.

9.     Att kunna dricka färsk mjölk morgon och kväll.

10. Att känna sig mer harmonisk

Alltså, landet är räddningen i ett kaotiskt Indien! Efter en 5 timmar lång bilresa kom vi fram till TEDE-trusts gård igår runt lunchtid. Jag kände mig direkt lättad; här finns vacker natur, mindre värme och mygg och vårt rum är större och med kök.  Det känns friare och lugnare och det gör att jag kan sluta sura och få mer energi. Jag har till och med börjat sjunga igen. Det var ett tag sedan. Men givetvis finns det saker som fortfarande är jobbiga och det är framför allt känslan av att bli sedd som ett barn/kvinna/eller nåt dyrbart, och inte främst som en människa och jämlike. Saker som för oss känns jäkligt frustrerande kan ibland säkert vara av ren omtanke, men det gör att vi känner oss små och i behov av beskydd och hjälp av de riktigt vuxna människorna. Det förstärks såklart av att vår tolk/handledare uttryckligen ser sig som vår ”guardian” men även pappa ”you´re my children”. Det kan väl tolkas som nåt väldigt fint om man är på det humöret. Men vi är här för att vi har ett miljöintresse och för att vi vill jobba, i första hand. Inte för att vi vill hitta en pappa eller bli omhuldade som småbarn. För mig är det väldigt svårt att go with the flow och låta det ske då jag vill ha min självständighet. Jag ser också det som en del av ett större mönster där man ska beskydda den ömtåliga kvinnan och säga till henne vad hon ska göra eller betraktar så att hon vet det (då hon själv inte tänker?): här tänder du lampan (ja på en switch) och här kan du sitta (ja jag ser stolen). Samtidigt som när man ställer jobbrelaterade frågor får svar som ”oroa dig inte”. Jag är för tusan inte orolig! Jag är nyfiken och jag vill veta mer! Jag tvivlar starkt på att en 25-årig man som skulle ställa samma frågor skulle få samma svar. Jag tror inte heller att någon skulle hålla hans hand så att han inte springer ut i trafiken när bilarna kommer. Jag tror inte heller att hans varken kvinnliga eller manliga handledare skulle lägga händerna på honom och börja massera honom, bara sådär, när de inte ens känner varandra (eller för den delen påpeka hur mjuk och fin han är). Framför allt inte i ett samhälle där män och kvinnor sitter åtskilda på bussen och där kvinnor inte får visa vare sig axlar eller någon del av benen. Visst känns det tabu? Jag blir inte sedd som det jag är eller är här för och det är jävligt frustrerande. Även på den annars så vackra landsbygden. 

Nu är jag och Moa nere i Chennai på äventyr #2. Båda två är rätt trötta och omotiverade och de aggressiva myggorna och den svettiga värmen är inte direkt uppfriskande. Utöver det så har vi fått vår riktiga Indien-chock, som vi undkom i början genom att vara uppe i lugna Ladakh. Så vi har det lite jobbigt just nu men jag hoppas och tror faktiskt att det känns annorlunda om ett par veckor. Det positiva är i alla fall att vi har hamnat i fint sällskap. Vi bor tillsammans med grundaren till TEDE-trust (organisationen vi praktiserar på), Ranganatan, och hans familj, bestående av fru och två barn i 20-års åldern. Ofta är också tredje dottern och hennes dotter också här. Alla är jättemysiga och tar väl hand om oss. Det blir mycket risrätter: dosa (rispannkaka), idli (risboll) eller ris och nån röra. Morgon, middag, kväll. Men det händer också att vi får nudlar. Maten är god men jag har tyvärr väldigt svårt för att äta varm och kryddig mat på morgonen.

 

 

Vi bor ca 3 mil från Chennai, längs med den stora vägen som leder hela vägen till Chennai och som allting är uppbyggt kring. Mellan två byar längs denna väg finns en grusväg som leder in till tomten. Där finns Ranganatans hus och ekologiska butik och två längor med rum/lägenheter som han hyr ut till andra folk. På baksidan av huset finns höga coconötsträd och blommande bananträd. Ibland en del apor och ständigt vackra färgglada fåglar. Det känns verkligen som en oas i det trottoarsvärma, smutsiga och tutande Indien utanför. Det är jag väldigt glad för.

Imorgon ska jag, Moa och vår tolk/assistent Ramesh åka ut till TEDE-trusts farm där vi sedan ska stanna i 2 veckor. Där ska vi intervjua bönderna för att inventera vad de odlar, hur mycket de producerar och när de kan leverera produkterna till butiken, så att de får bättre koll på vilka möjligheter det finns. Jag ser fram emot att få vara på landsbygden där det är rent och lugnt, där vi kan cykla, laga vår egen mat och gå långa promenader.

Jag avslutar med en 10 i topp-lista över saker jag funderar på:

1.     kyla

2.     ost

3.     gott bröd

4.     natur

5.     lugn och ro

6.     energi

7.     lösgodis

8.     social press

9.     soppa

10. sallad

de senaste 3 veckorna:

1.     Den 16:e december avslutades äventyret uppe i Ladakh och vi begav oss till Delhi.

2.     Där väntade mittmöte med de andra praktikanterna och Tobias från Framtidsjorden. Jag fick en kulturkrock och var mestadels sur och osocial.

3.     Efter det väntade 2,5 veckas semester. Ak kom över och reste tillsammans med mig/oss. Vi stannade i Delhi några dagar, därefter drog vi till Varanasi och firade jul, sen drog vi vidare till vår efterlängtade destination: Rishikesh.

4.     Rishikesh var helt fantastiskt! Det var mycket hippies, många trevliga kaféer och restauranger där hippiesen hängde och åt supergod västerländsk mat såsom potatismos och pizza. Det fanns mycket ashrams, möjligheter att utöva yoga, meditation, vandra i berg, promenera längs Ganges, göra white water rafting, mm. Det var en ren och stillsam stad- perfekt för naturälskare eller den som behöver en paus från övriga Indien. Vi njöt verkligen.

Men jag har fortfarande inte kommit över min kulturkrock (hur länge kan en sån vara egentligen?). Det är förstås väldigt jobbigt att vara så frustrerad på en hel kultur. Framför allt tar det mycket energi och det leder inte till något gott, förutom att jag så småningom kanske anpassar mig då. 

Jag är djupt, djupt tacksam för ett händelserikt, spännande och framför allt lärorikt år. När jag tänker på året som gått vet jag inte hur jag skulle kunna be om någonting mer. Jag har varit en lyckligt lottad människa på denna jord och jag tackar alla runt omkring mig för det. Och jag vill på nåt sätt tacka för ett flyt som jag inte vet hur jag har fått och som jag alltid har trott att jag har saknat (till skillnad från min käre bror som hade det medfött). Men saker och ting vänder i livet och 2012 var helt klart mitt år.

1.     Det började i och för sig rätt kämpigt med en C-uppsats som skulle lämnas in veckan efter nyår. P.g.a missberäkningar så skrev jag den på en vecka och höll tummarna hårt för att det skulle gå vägen. Det gjorde det. Tiden på Södertörn var därmed över, och någonting nytt skulle ta vid. Läskigt, sorgligt, men också lite spännande att se vad en utbildning kan leda till.

2.      I slutet av januari påbörjade jag min terminlånga praktik på PeaceWorks. Precis som allt jag gör så var det väldigt jobbigt de första två månaderna. Det var mycket press på att göra ett bra jobb samtidigt som en ska fungera socialt också. Men jag trivdes bättre och bättre, fick insikt i hur det är att jobba på en NGO och så fick jag lära känna fantastiskt fina och inspirerande människor. Och så fick jag lära mig att jag gillar att sitta inne på ett kontor och skriva hela dagarna och att jag gillar mindre när oväntade saker inträffar (såsom att behöva lämna kontoret eller ha oplanerade möten).

3.     Fick sommarjobb på Arbetsförmedlingen! Med statsvetarbakgrunden var jag otroligt taggad på att prova ett statligt jobb efter ett ideellt. Jag tog med mig mina demokratiska perspektiv och teorier om tjänstemannarollen, omsatte dem i praktiken och gjorde enligt mig själv oftast ett utomordentligt bra jobb. Jag fick möta människor i en position jag aldrig tidigare gjort vilket var otroligt utmanande men också givande. Fick dock insikt om att jag inte vill jobba direkt med människor i utsatta positioner (kanske inte så mycket med människor överhuvudtaget?). Jag blir trött av att vara aktivt social och möta människor. Plus att jag ibland upplevde det svårt att hantera de känslor som uppstod i samband med möten med vissa människor.

4.     Fick en fantastisk möjlighet att åka med Framtidsjorden som praktikant till Indien. Upplägget var som gjort bara för mig med allt vad jag drömt om: 2 månaders förberedelser på folkhögskola (jag har alltid velat gå på folkhögskola), 5 månaders praktik i Indien på 2 miljöorganisationer (har länge velat åka till Indien, har velat volontärarbeta plus att jag är sjukligt intresserad av miljöfrågor) och därefter 2 månaders efterarbete när vi kommer hem igen (är väldigt peppad att dela med mig till andra och påverka).  Och nu vid årsskiftet när jag har klarat av hälften är jag fortfarande lika tacksam och glad över att vara här. 

5.     Eftersom jag har fått möjligheten att vara på så många olika platser det här året har jag också lärt känna många fina människor. Jag är uppriktigt glad över detta. Samtidigt är jag också väldigt tacksam för alla gamla vänner som alltid finns där och som är toppen på alla sätt och vis. Och förstås för AK som orkar med mig i alla känslostormar och som gör vardagen lättare och roligare.

6.     Jag har fyllt 25 år uppe i Ladakh! Och börjar få lite åldersnoja. Kroppen verkar hålla på att tappa formen och lite rynkor börjar framträda. Samtidigt som jag känner en stress över att det är många saker jag måste hinna med, snart (innan livet typ tar slut?). Det är något irrationellt men det är så det känns. 

7.     Det mindre roliga är förstås familjen där farmor gick bort i början av året och mamma som försvann i somras. Farmor var en häftig och stark kvinna som jag alltid kunde känna mig trygg hos. Hon höll ihop släkten och gillade att berätta för alla vad alla andra hade för sig. Hon sa ifrån när hon ogillade något och glömde aldrig bort någons namnsdag. Och vi umgicks genom att spela kort. Ända sedan vi var små fick vi lära oss att det är så vi gör. Först äter vi sedan spelar vi. Oftast blev det Plump eller Canasta. Och det var alltid någon som blev lite förbannad, antingen var det brorsan, pappa eller farmor själv.

Så, det har varit ett händelserikt och mestadels bra år. Jag är glad för vad som finns och försöker att inte sakna det som inte finns. Det känns som att även 2013 kommer att bli ett äventyr. Jag har lite tankar på saker som jag vill göra, men först ska jag njuta klart av Indien!

De senaste två veckorna har jag:

1.     Fyllt år

2.     Varit nedstämd

3.     Besökt Pangong Lake

4.     Besökt häftiga kvinnor i byn Likir

5.     Varit på Secmol

6.     Inte haft något internet

1.     Min födelsedag började bra med chapati och ost på sängen av min kära reskamrat. Även inledande versraden till ja må och leva sjöngs, men stämman var inte stark nog att ensam bära låten ut. Dagen fortsatte med shahi paneer naan på vår nya stammisrestaurang Nehu snacks, en god kaffe mocha på Desert Rain, och avslutades hemma med vår favoriträtt, lagad av Chuskit: koriander, paneer och potatis i en tomatsås. Det var god mat hela dagen lång, och så långt allting gott. Det var på kvällen, när vi fick för oss att boka tågbiljetter i ren jag kan själv-manér, som det urartade. DET GÅR INTE ATT BOKA TÅGBILJETTER SJÄLV PÅ NÄTET I INDIEN. Det är inte konstruerat för att vara enkelt. Det är konstruerat för att det ska vara svårt, för att undslippa ett nytt Mumbai 2008, dvs. fler terrorattacker. Så några dagar senare besökte vi en resebyrå och betalade 300 rupees extra. Det var det värt.

2.     Min nedstämdhet började den 18 november. Efter att ha försökt ringt mormor i 3 dagar men inte nått henne börjar jag bli orolig och anar att något har hänt. Den 18:e fick jag ett mail från min bror där det står att hon ligger inlagd på sjukhuset och att det är rätt illa ställt. Även om jag anat onåd så kommer det som en chock, och jag börjar gråta. Och jag slutar inte på drygt 1 vecka (OBS: INTE KONSTANT), vilket tar på krafterna när man försöker låtsats som ingenting och vara social mot alla nya människor vi träffar.

3.     Vi hade velat åka till Pangong redan innan vi kom hit, men från första stund har alla sagt att det inte går för att det är för kallt. Vi trodde att det var en myt eftersom alla verkar tycka att det är kallt precis HELA tiden. T.o.m när solen är framme, helt ärligt. Så när vi träffade en trevlig kanadensare som ville dela bil med oss nappade vi. Kl 6 på morgonen påbörjar vi den 5 timmar långa färden. Direkt när vi kommer upp på bergsvägarna möter vi snö, massor med snö, på vägarna - de tunna, slingriga med stup nedanför. Jag får lätt dödsångest, och ju högre upp i bergen vi kommer, desto mer illa mår Moa. När vi är uppe på 5200 m och går ut för att kissa börjar vi ångra oss. FYFAN VILKEN DÅLIG IDE, tänkte vi. Händerna isade och spyan var nära. Men envisheten ledde oss vidare, vägarna blev bättre och Moas höjdsjuka försvann i dalen. Så småningom kommer vi fram till den världskända Pangong Lake, tar en kort promenad längs strandkanten och hoppar in i bilen igen. Jag tycker sjön är väldigt överskattad, medveten om att vädret kan spela in i den analysen…

     

4. LEHO har hjälpt till att organisera kvinnor i självhjälpsgrupper runt om i Ladakh. En av dessa grupper finns i byn Likir där kvinnorna sysslar med att producera produkter gjorda av lera. Vi var och hälsade på förra veckan! Vi bjöds på te, mat, och fick titta på när de drejade för hand. LEHO har bidragit med ett solhus som fungerar som deras mötesplats. De berättade att de är där varje dag när det är fint väder, drejar och umgås. Alla verkar glada över projektet, en glädje som verkligen smittade av sig. Jag och Moa var aströtta när vi åkte dit, inte alls sugna på äventyr den dagen, men vi var sprudlande när vi åkte därifrån. 

5.     Secmol var kul. Det är ett häftigt ställe med hur många häftiga lösningar på miljöproblem som helst:

1. De har en megastor spegel som reflekterar solljus mot två öppningar i väggen intill köket. Solen är stark, spegeln är stor, så det går att laga mat på denna energi, även om gas ofta används som komplement.

    2.     De har en soldriven utomhusugn. Prylen är fyrkantig, ca 60x60 cm, och utsidan gjord av plast. Insidans lock är täckt av en spegel, undersidan av en glasskiva. Under glasskivan är det svartmålat, för att reflektera solens strålar, och således bli varmare. I detta svarta hål kan man lägga ner bröd-deg och baka bröd. Allt drivs av solens energi och är således både gratis och smart. Om det finns en nackdel så är det väl att det tar tid. 5 timmar för en kaka förra veckan, berättade en kille för oss. Men med planering så spelar ju inte det någon roll.

3.     Flera av deras byggnader är så kallade solhus, dvs. de är konstruerade för att använda solenergin maximalt för att värma upp husen, så att ingen annan uppvärmning är nödvändig. Ett pedagogiskt blogginlägg om detta lär komma inom kort!

4.     De har arbetsgrupper där ungdomarna delar in sig efter intresse, för att arbeta på ett praktiskt projekt. Några försöker framställa egen biogas, genom att samla koskit, isolera den, värma upp den och låta gas bildas. Några andra försöker skapa en artificiell glaciär. De försöker konstruera ett smart bygge för att samla upp vatten, och långsamt få det att smälta. Detta p.g.a. behovet från byarna av smältvatten från glaciärerna tidigare än vad naturen ger dem. Ytterligare några andra försöker förbättra deras existerande växthus genom att isolera det med plastflaskor samt höja odlingsmarken genom att ha plastflaskor i grunden och täcka dem med jord. De andra grupperna försöker framställa bästa möjliga lerbrickor till husbygge samt sy tjocka gardiner som isolering till fönsterna.

  

Detta är bara deras miljöhäftiga aktiviteter. Förutom de har de ett imponerande program för ungdomarna på skolan, där de både lär sig att ta ansvar genom arbetsgrupper, och lär sig annorlunda saker såsom miljöansvar och engelska.

MEN, det finns ju alltid något negativt också, och det är sophanteringen. Liksom i resten av Ladakh (och Indien?) så finns det inget centralt återvinningssystem. De flesta eldar upp sina sopor och det är inte så konstigt när det inte finns någonstans att göra av soporna. På så sätt försvinner ju soporna. På Secmol har de ett mycket vackert sopsorteringssystem där eleverna sorterar papper, plast, batterier, osv, i varsin liten soppåse. Men allting hamnar ändå ute på deras lilla sopberg, 20 m från campuset. De lastar skottkärran med plast och batterier som sedan läggs i en grop i marken. De gräver alltså ner skiten. Det är svårt att veta vad de annars skulle göra av den. Den Ladakhiska statens lösning är att skeppa allt skräp till avlägsna bergsområden, för där ser man inte heller skiten. Det finns alltså en brist på goda exempel. Det bästa i dagsläget är väl 1: antingen att förbjuda alla förpackningar som inte är nedbrytbara, eller 2: börja utveckla ett återvinningssystem. Eller 3 i väntan på 2: isolera den nedgrävda skiten så att när det finns ett återvinningssystem så kan vi enkelt lyfta upp skiten, och skeppa den dit.

På Secmol har vi också pratat med ungdomar om äktenskap och den ständiga frågan: ett arrangerat äktenskap eller ett kärleksäktenskap, träffat volontärer: Per från norra Sverige och 2 belgrare samt bestigit Secmolberget.

6. När vi kommer tillbaka från Secmol är vi sugna på att surfa och prata med folk där hemma igen. Men internet har fått sig en törn medan vi har varit borta och fungerar inte. Tidigare dagar utan internet har vi gjort ljusinstallationer och spånat på film- och fotoidéer. Vad de kommande dagarna gör med oss är ännu oklart.

I fredags arrangerade LEHO en stor organisk konferens för att   diskutera vikten av att odla ekologiskt och för att lansera de nya ekologiska produkterna: torkade aprikoser, rostade korn och kornmjöl. Inbjudna var representanter från civilsamhället, den lokala staten (Hill Council) och de fantastiska eko-bönderna. På konferensen träffar jag och Moa två som jobbar på Secmol, en organisation som arbetar med ungdomar och utbildning, och som även ingår i Framtidsjordens nätverk här i Ladakh. Kul, tänkte vi, och det var det!

Becky, en av Secmolarna, berättade att de hade eminent besök från en organisation, Kranti, som arbetar med döttrar till prostituerade kvinnor i Mumbai. Hon berättade att de var i Ladakh för att undervisa ungdomarna på Secmol om sex, genus, sexualitet och om hur kroppen fungerar rent biologiskt. Undervisning som är helt ny för de ladakhiska ungdomarna. Hon berättade att det var 8 tjejer och deras två ledare på plats. Antagligen ett lesbiskt par, sa hon, men hon hade inte frågat.

Becky började berätta om den ena utav ledarna, Robin, som hade varit militär i US Airforce under don´t ask don´t tell. Någon hade tjallat och sagt till ledningen att hon var gay. Ledningen gjorde en undersökning, men trodde inte på det. Robin skrev ett brev där hon insisterade, varpå ledningen menade att hon hade dålig karaktär, men lät henne vara kvar i militären. Robin ville vid det här laget inte vara kvar inom militären varpå hon vänder sig till media och säger något i stil med: jag har berättat att jag är gay men de låter mig ändå vara kvar. Är inte det fel? Det blir en stor grej och så småningom låter de henne lämna militären. Hon flyttar till Indien, där hennes föräldrar har sina rötter, och startar den här organisationen för tonårstjejerna. Efter kommer flickvännen Katy. I dagsläget har de 8 tjejer som de tar hand om, 11-18 år gamla. Alla bor tillsammans i en liten tvåa i Mumbai. Katy berättade att hon tyckte det kändes som att de har adopterat barnen. Och det ser det faktiskt ut som under helgens gång. Tjejerna är sammansvetsade, tar hand om varandra, men verkar samtidigt självständiga och starka. De tar otroligt mycket plats i den stora gruppen, skämtar men pratar också djup med varandra och med oss. Det är också tjejerna som håller i undervisningen på Secmol.

Vi träffades alltså på konferensen, blev överexalterade över organisationens närvaro och blir som barn: får vi följa med, får vi följa med, får vi följa med? Och det fick vi förstås. Efter konferensens slut åker vi med dem ut till deras campus och träffar hela gänget: indierna, ladakhierna och volontärer från olika länder . Både jag och Moa kände oss direkt hemma, det kändes som att vi hade hamnat på en alternativ folkhögskola ute på landet. Ungdomarna hade egna ansvarsområden: någon mjölkade, någon skötte om trädgårdslandet, någon annan maten, osv. Och alla var otroligt välkomnande. Man kunde sätta sig nånstans och bara vara, hjälpa till i köket eller gå en promenad i den vackra naturen. Vilket litet paradis vi hade kommit till!

Vi skulle egentligen åkt hem i lördags men vi kunde liksom inte. Secmol var för mysigt. Så vi stannade en dag till. Då fick vi också möjligheten att vara med när en av tjejerna höll en workshop i genus och sexualitet. Jag imponerades av genussnacket, hade fördomar om att ”indier” inte skulle ha så mycket kunskap/intresse om genus. Jag förstod också hur ovanligt det var när vi fick ta del av de ladakhiska ungdomarnas tankar. Det var ett helt outforskat område för dem. Inte under hela skolgången hade de haft någon sådan undervisning. Under diskussionerna om genus var det mycket fnitter och trams speciellt från killarnas sida. Men under samtalen om sexualitet var det helt tyst. Jag vet inte, men det verkade som att det var för att de var ställda. Bögar, flator och transsexuella, var något de bara ”hört talas om, men aldrig sett eller pratat om”. Då pekar Robin på alla som är lesbiska i rummet. Barnen vänder sig om, stirrar på alla. Då fortsätter Robin stolt, ”och ja, jag och Katy är ett par, ett ogift lesbiskt par”. Ungdomarna bokstavligen tappar hakan. Bilden av en killes ansiktsuttryck har fastnat: hans ögon var alldeles tårfyllda, och han sitter med handen för munnen, och bara stirrar på dem. Han är i chock.

Efter genomgången sitter jag, Moa, Shweta (diskussionsledaren) och pratar. Två ladakhiska tjejer joinar oss och frågar oss: ”finns det lesbiska i Sverige”? Absolut, säger jag, och berättar om möjligheten att gifta sig, skaffa barn, gå på stan och hålla handen och pussas. – PUSSAS? Frågar ena tjejen chockat. Hon har fortfarande inte förstått vad lesbiska är och gör. Trots undervisning och genomgång, så var det inte tillräckligt tydligt att säga att lesbians are women who likes women. De gillar dem så mycket att de vill pussas, kanske man skulle ha tillagt.

Jag frågade en av tjejerna hur det kändes att ha fått så mycket ny information. Hon var chockad, sa hon och såg otroligt chockad ut. Men samtidigt nyfiken och öppen. Det är ett bra tecken på rörelse i tanken.

Vi åkte tillsammans med LEHO med syftet att paketera torkade aprikoser i förpackningar med budskapet ”organiskt”. LEHO har sedan förra året åkt ut till byar i Ladakh för att stödja dem i att övergå till ekologiskt odlande. De två avlägsna byarna längs Indusfloden, Tashmasik och Achinatang, har nappat.

Bild på Takmachik på håll.

Efter 2,5 timme längs skröpliga guppiga grusvägar och trånga kurviga bergsvägar börjar vi närma oss Takmachik. Vi korsar Indusflodens klarblå vatten och ser byn inristad i bergsväggen. Vi kommer fram till samlingsplatsen. LEHO:s personal har kommit för att diskutera det kommande arbetet med att gradera och paketera aprikoser och att sätta ett pris på frukten. En arbetsgrupp skapas och förslaget om 170 rupees per påse ges och klubbas igenom av byn. Arbetet med graderingen och paketeringen kunde ta fart.

Samlingsplatsen i byn. Mr. Deen, chef på LEHO, höll i trådarna. 

 

 

 

          

 

 

 Synd att alla bilder hamnar snett och att jag inte kan vända dem i det här programmet. Men här är iallafall blandade bilder från graderings- och packningsprocessen. Sen en bild på vår sovplats i Achinathang, en megadubbelsäng för 5 personer. Sen en bild på aprikoser i skålar, present från byinvånarna i Achinathang. Sen bilder från vår fina hajk där vi strosade runt bland aprikosträd, klättrade på klippor och klättrade i träd. Sen bild på får och getter som ockuperade den smala bergsvägen på vägen hem till Leh.

 

 

En flod att bada i, tänkte vi.

 

Gjorde vi. Det var askallt, men gav en härlig frihetskänsla.

 

 

Vi har med oss fina minnen hem. Men resan påminde oss också om att vi befinner oss i ett annat land där de talar ett annat språk, äter annan mat, går på toa annorlunda och generellt gör saker på andra sätt. Livet är lätt när vi befinner oss i Leh och träffar personalen på organisationen. Men i byn var det stundtals jobbigt. Det var lätt att känna sig utanför, konstig. Maten var annorlunda, ibland inte ens särskilt god. Smörteet som vi bjöds te på med jämna mellanrum, och som vi lärde oss tacka nej till, var hemskt. Tänk er varm mjölk blandat med salt och smör. Så smakar det. Toaletten lärde vi oss tycka om, men i början var det jobbigt att gå ut i mörkret och huka sig i ett skjul. I stort sett ingen kunde prata med oss, och de som kunde hade inte tid för de var upptagna med arbetet. Så ofta fick vi bara haka på, titta på, le och försöka vårt bästa. Nåt gott med ett utanförskap: det var när vi behövde andas som vi gick på fantastiska promenader.