mrs

Idag kom Ranganathan ut till gården eftersom det skulle vara ett möte för ekologiska bönder angående certifiering av deras produkter (liknande KRAV, men bättre lämpat för bönder med ont om pengar). Men innan dess satt vi och småpratade om organisationen, framtidsplaner och utvecklingsmöjligheter. Han var lite småsur på sin "stora tjocka bror som är lat och inte gör något" och som jobbar för honom här på gården, som nån slags övervakare/samordnare. Så han ville hitta någon annan som kan styra upp arbetet på gården. Men när han ställde frågan trodde vi ändå att han skämtade:

 

 

- men vad vill du ha för att stanna här?

- eh… bananer, en cykel och kokosnötter… och ett boende…

- okej, så det är allt du vill ha?

- Ja -

- Haha

 

Han skrattar och håller kvar sitt finurliga leende, börjar prata om något annat ett tag, för att efter drygt 10 minuter återkomma till det:

 

 

 -Alltså, jag skämtar inte. Jag behöver någon här på gården som kan se över arbetet och hålla koll på de anställda. 1 eller 2 personer

-Men måste man inte kunna tamil?

- Äh, det lär du dig på en månad…

- Haha, en månad... okej… eh, men hur lång tid skulle det vara då?

- ja, en 3 år kanske... Jag är seriös. Jag vill hitta någon, gärna från Sverige. Svenskar luras inte, ljuger inte. De arbetar. Här är det svårt att hitta bra personal.

- Eh, okej.. men hur mycket tjänar man då?

- 7000 rupies

 

Så nu vet jag och Moa förutsättningarna och visst känns det smickrande att få ett jobberbjudande som övervakare, hur seriöst eller oseriöst det än är. Så nu får vi fundera. Ska Moa och jag stanna i Indien ytterligare 3 år? Ska Moa förbli outbildad? Jag långsamt ätas upp av myggor? 

 

Stannar vi ökar risken att någon av de som vill gifta bort oss lyckas. 

Det känns fan inte bra.