mrs

Våra kära vänner Vidji och Amoda var inte här när vi kom tillbaka till gården förra veckan. Vi funderade på vart de tagit vägen: ute på fältbesök? Nån högtid att fira? De kommer nog snart, intalade vi oss. Men igår hade det gått 6 dagar och vi hade fortfarande inte sett en skymt av dem. Så när Ranganathan kom till gården frågade vi vart de tagit vägen. Han berättade då att Vidjis man inte tillåter henne att jobba då han misstänker att hon träffar andra män. Så den enda lösningen maken ser är att hon slutar jobba, stannar hemma och tar hand om sina barn. Hon ska veta sin plats. Och han ska veta var hon är.

 

Samma problem fanns tydligen för några år sedan. Då föreslog Ranganathan att maken också kunde jobba på gården, så kunde han se att hon inte träffade andra män på arbetstid. Han kom hit och jobbade i 10 dagar, sen slutade han. Så den lösningen är förbrukad. En annan lösning var att hon skulle ha en egen mobiltelefon så att han skulle kunna få tag på henne närsomhelst. Men eftersom makens syster är polis så kunde hon på få fram en lista med uppringda nummer. Han blev mycket upprörd när han förstod att hon hade ringt andra än honom. Så det var inte heller en fungerande lösning. Att Ranganathan åker dit och samtalar honom till sans verkar inte heller fungera.

 

Det här är inget ovanligt i det indiska samhället, framför allt inte på landsbygden, eller här i trakten där vi bor. TEDE-Trust skulle vilja ha tvådagarskurser här ute på gården för kvinnliga lantbrukare. Men då männen inte tillåter att kvinnorna stannar borta över natten så blir det för dyrt med transporten fram och tillbaka, och till följd så blir det inga kurser.

 

Det är inget okänt mönster precis, men det är lika sorgligt och djävligt varje gång en ser konsekvenserna av det. Jag ser fram emot den feministiska revolutionens start i Indien.