mrs

De senaste två veckorna har jag:

1.     Fyllt år

2.     Varit nedstämd

3.     Besökt Pangong Lake

4.     Besökt häftiga kvinnor i byn Likir

5.     Varit på Secmol

6.     Inte haft något internet

1.     Min födelsedag började bra med chapati och ost på sängen av min kära reskamrat. Även inledande versraden till ja må och leva sjöngs, men stämman var inte stark nog att ensam bära låten ut. Dagen fortsatte med shahi paneer naan på vår nya stammisrestaurang Nehu snacks, en god kaffe mocha på Desert Rain, och avslutades hemma med vår favoriträtt, lagad av Chuskit: koriander, paneer och potatis i en tomatsås. Det var god mat hela dagen lång, och så långt allting gott. Det var på kvällen, när vi fick för oss att boka tågbiljetter i ren jag kan själv-manér, som det urartade. DET GÅR INTE ATT BOKA TÅGBILJETTER SJÄLV PÅ NÄTET I INDIEN. Det är inte konstruerat för att vara enkelt. Det är konstruerat för att det ska vara svårt, för att undslippa ett nytt Mumbai 2008, dvs. fler terrorattacker. Så några dagar senare besökte vi en resebyrå och betalade 300 rupees extra. Det var det värt.

2.     Min nedstämdhet började den 18 november. Efter att ha försökt ringt mormor i 3 dagar men inte nått henne börjar jag bli orolig och anar att något har hänt. Den 18:e fick jag ett mail från min bror där det står att hon ligger inlagd på sjukhuset och att det är rätt illa ställt. Även om jag anat onåd så kommer det som en chock, och jag börjar gråta. Och jag slutar inte på drygt 1 vecka (OBS: INTE KONSTANT), vilket tar på krafterna när man försöker låtsats som ingenting och vara social mot alla nya människor vi träffar.

3.     Vi hade velat åka till Pangong redan innan vi kom hit, men från första stund har alla sagt att det inte går för att det är för kallt. Vi trodde att det var en myt eftersom alla verkar tycka att det är kallt precis HELA tiden. T.o.m när solen är framme, helt ärligt. Så när vi träffade en trevlig kanadensare som ville dela bil med oss nappade vi. Kl 6 på morgonen påbörjar vi den 5 timmar långa färden. Direkt när vi kommer upp på bergsvägarna möter vi snö, massor med snö, på vägarna - de tunna, slingriga med stup nedanför. Jag får lätt dödsångest, och ju högre upp i bergen vi kommer, desto mer illa mår Moa. När vi är uppe på 5200 m och går ut för att kissa börjar vi ångra oss. FYFAN VILKEN DÅLIG IDE, tänkte vi. Händerna isade och spyan var nära. Men envisheten ledde oss vidare, vägarna blev bättre och Moas höjdsjuka försvann i dalen. Så småningom kommer vi fram till den världskända Pangong Lake, tar en kort promenad längs strandkanten och hoppar in i bilen igen. Jag tycker sjön är väldigt överskattad, medveten om att vädret kan spela in i den analysen…

     

4. LEHO har hjälpt till att organisera kvinnor i självhjälpsgrupper runt om i Ladakh. En av dessa grupper finns i byn Likir där kvinnorna sysslar med att producera produkter gjorda av lera. Vi var och hälsade på förra veckan! Vi bjöds på te, mat, och fick titta på när de drejade för hand. LEHO har bidragit med ett solhus som fungerar som deras mötesplats. De berättade att de är där varje dag när det är fint väder, drejar och umgås. Alla verkar glada över projektet, en glädje som verkligen smittade av sig. Jag och Moa var aströtta när vi åkte dit, inte alls sugna på äventyr den dagen, men vi var sprudlande när vi åkte därifrån. 

5.     Secmol var kul. Det är ett häftigt ställe med hur många häftiga lösningar på miljöproblem som helst:

1. De har en megastor spegel som reflekterar solljus mot två öppningar i väggen intill köket. Solen är stark, spegeln är stor, så det går att laga mat på denna energi, även om gas ofta används som komplement.

    2.     De har en soldriven utomhusugn. Prylen är fyrkantig, ca 60x60 cm, och utsidan gjord av plast. Insidans lock är täckt av en spegel, undersidan av en glasskiva. Under glasskivan är det svartmålat, för att reflektera solens strålar, och således bli varmare. I detta svarta hål kan man lägga ner bröd-deg och baka bröd. Allt drivs av solens energi och är således både gratis och smart. Om det finns en nackdel så är det väl att det tar tid. 5 timmar för en kaka förra veckan, berättade en kille för oss. Men med planering så spelar ju inte det någon roll.

3.     Flera av deras byggnader är så kallade solhus, dvs. de är konstruerade för att använda solenergin maximalt för att värma upp husen, så att ingen annan uppvärmning är nödvändig. Ett pedagogiskt blogginlägg om detta lär komma inom kort!

4.     De har arbetsgrupper där ungdomarna delar in sig efter intresse, för att arbeta på ett praktiskt projekt. Några försöker framställa egen biogas, genom att samla koskit, isolera den, värma upp den och låta gas bildas. Några andra försöker skapa en artificiell glaciär. De försöker konstruera ett smart bygge för att samla upp vatten, och långsamt få det att smälta. Detta p.g.a. behovet från byarna av smältvatten från glaciärerna tidigare än vad naturen ger dem. Ytterligare några andra försöker förbättra deras existerande växthus genom att isolera det med plastflaskor samt höja odlingsmarken genom att ha plastflaskor i grunden och täcka dem med jord. De andra grupperna försöker framställa bästa möjliga lerbrickor till husbygge samt sy tjocka gardiner som isolering till fönsterna.

  

Detta är bara deras miljöhäftiga aktiviteter. Förutom de har de ett imponerande program för ungdomarna på skolan, där de både lär sig att ta ansvar genom arbetsgrupper, och lär sig annorlunda saker såsom miljöansvar och engelska.

MEN, det finns ju alltid något negativt också, och det är sophanteringen. Liksom i resten av Ladakh (och Indien?) så finns det inget centralt återvinningssystem. De flesta eldar upp sina sopor och det är inte så konstigt när det inte finns någonstans att göra av soporna. På så sätt försvinner ju soporna. På Secmol har de ett mycket vackert sopsorteringssystem där eleverna sorterar papper, plast, batterier, osv, i varsin liten soppåse. Men allting hamnar ändå ute på deras lilla sopberg, 20 m från campuset. De lastar skottkärran med plast och batterier som sedan läggs i en grop i marken. De gräver alltså ner skiten. Det är svårt att veta vad de annars skulle göra av den. Den Ladakhiska statens lösning är att skeppa allt skräp till avlägsna bergsområden, för där ser man inte heller skiten. Det finns alltså en brist på goda exempel. Det bästa i dagsläget är väl 1: antingen att förbjuda alla förpackningar som inte är nedbrytbara, eller 2: börja utveckla ett återvinningssystem. Eller 3 i väntan på 2: isolera den nedgrävda skiten så att när det finns ett återvinningssystem så kan vi enkelt lyfta upp skiten, och skeppa den dit.

På Secmol har vi också pratat med ungdomar om äktenskap och den ständiga frågan: ett arrangerat äktenskap eller ett kärleksäktenskap, träffat volontärer: Per från norra Sverige och 2 belgrare samt bestigit Secmolberget.

6. När vi kommer tillbaka från Secmol är vi sugna på att surfa och prata med folk där hemma igen. Men internet har fått sig en törn medan vi har varit borta och fungerar inte. Tidigare dagar utan internet har vi gjort ljusinstallationer och spånat på film- och fotoidéer. Vad de kommande dagarna gör med oss är ännu oklart.