mrs

I fredags arrangerade LEHO en stor organisk konferens för att   diskutera vikten av att odla ekologiskt och för att lansera de nya ekologiska produkterna: torkade aprikoser, rostade korn och kornmjöl. Inbjudna var representanter från civilsamhället, den lokala staten (Hill Council) och de fantastiska eko-bönderna. På konferensen träffar jag och Moa två som jobbar på Secmol, en organisation som arbetar med ungdomar och utbildning, och som även ingår i Framtidsjordens nätverk här i Ladakh. Kul, tänkte vi, och det var det!

Becky, en av Secmolarna, berättade att de hade eminent besök från en organisation, Kranti, som arbetar med döttrar till prostituerade kvinnor i Mumbai. Hon berättade att de var i Ladakh för att undervisa ungdomarna på Secmol om sex, genus, sexualitet och om hur kroppen fungerar rent biologiskt. Undervisning som är helt ny för de ladakhiska ungdomarna. Hon berättade att det var 8 tjejer och deras två ledare på plats. Antagligen ett lesbiskt par, sa hon, men hon hade inte frågat.

Becky började berätta om den ena utav ledarna, Robin, som hade varit militär i US Airforce under don´t ask don´t tell. Någon hade tjallat och sagt till ledningen att hon var gay. Ledningen gjorde en undersökning, men trodde inte på det. Robin skrev ett brev där hon insisterade, varpå ledningen menade att hon hade dålig karaktär, men lät henne vara kvar i militären. Robin ville vid det här laget inte vara kvar inom militären varpå hon vänder sig till media och säger något i stil med: jag har berättat att jag är gay men de låter mig ändå vara kvar. Är inte det fel? Det blir en stor grej och så småningom låter de henne lämna militären. Hon flyttar till Indien, där hennes föräldrar har sina rötter, och startar den här organisationen för tonårstjejerna. Efter kommer flickvännen Katy. I dagsläget har de 8 tjejer som de tar hand om, 11-18 år gamla. Alla bor tillsammans i en liten tvåa i Mumbai. Katy berättade att hon tyckte det kändes som att de har adopterat barnen. Och det ser det faktiskt ut som under helgens gång. Tjejerna är sammansvetsade, tar hand om varandra, men verkar samtidigt självständiga och starka. De tar otroligt mycket plats i den stora gruppen, skämtar men pratar också djup med varandra och med oss. Det är också tjejerna som håller i undervisningen på Secmol.

Vi träffades alltså på konferensen, blev överexalterade över organisationens närvaro och blir som barn: får vi följa med, får vi följa med, får vi följa med? Och det fick vi förstås. Efter konferensens slut åker vi med dem ut till deras campus och träffar hela gänget: indierna, ladakhierna och volontärer från olika länder . Både jag och Moa kände oss direkt hemma, det kändes som att vi hade hamnat på en alternativ folkhögskola ute på landet. Ungdomarna hade egna ansvarsområden: någon mjölkade, någon skötte om trädgårdslandet, någon annan maten, osv. Och alla var otroligt välkomnande. Man kunde sätta sig nånstans och bara vara, hjälpa till i köket eller gå en promenad i den vackra naturen. Vilket litet paradis vi hade kommit till!

Vi skulle egentligen åkt hem i lördags men vi kunde liksom inte. Secmol var för mysigt. Så vi stannade en dag till. Då fick vi också möjligheten att vara med när en av tjejerna höll en workshop i genus och sexualitet. Jag imponerades av genussnacket, hade fördomar om att ”indier” inte skulle ha så mycket kunskap/intresse om genus. Jag förstod också hur ovanligt det var när vi fick ta del av de ladakhiska ungdomarnas tankar. Det var ett helt outforskat område för dem. Inte under hela skolgången hade de haft någon sådan undervisning. Under diskussionerna om genus var det mycket fnitter och trams speciellt från killarnas sida. Men under samtalen om sexualitet var det helt tyst. Jag vet inte, men det verkade som att det var för att de var ställda. Bögar, flator och transsexuella, var något de bara ”hört talas om, men aldrig sett eller pratat om”. Då pekar Robin på alla som är lesbiska i rummet. Barnen vänder sig om, stirrar på alla. Då fortsätter Robin stolt, ”och ja, jag och Katy är ett par, ett ogift lesbiskt par”. Ungdomarna bokstavligen tappar hakan. Bilden av en killes ansiktsuttryck har fastnat: hans ögon var alldeles tårfyllda, och han sitter med handen för munnen, och bara stirrar på dem. Han är i chock.

Efter genomgången sitter jag, Moa, Shweta (diskussionsledaren) och pratar. Två ladakhiska tjejer joinar oss och frågar oss: ”finns det lesbiska i Sverige”? Absolut, säger jag, och berättar om möjligheten att gifta sig, skaffa barn, gå på stan och hålla handen och pussas. – PUSSAS? Frågar ena tjejen chockat. Hon har fortfarande inte förstått vad lesbiska är och gör. Trots undervisning och genomgång, så var det inte tillräckligt tydligt att säga att lesbians are women who likes women. De gillar dem så mycket att de vill pussas, kanske man skulle ha tillagt.

Jag frågade en av tjejerna hur det kändes att ha fått så mycket ny information. Hon var chockad, sa hon och såg otroligt chockad ut. Men samtidigt nyfiken och öppen. Det är ett bra tecken på rörelse i tanken.