mrs

Alltså, landet är räddningen i ett kaotiskt Indien! Efter en 5 timmar lång bilresa kom vi fram till TEDE-trusts gård igår runt lunchtid. Jag kände mig direkt lättad; här finns vacker natur, mindre värme och mygg och vårt rum är större och med kök.  Det känns friare och lugnare och det gör att jag kan sluta sura och få mer energi. Jag har till och med börjat sjunga igen. Det var ett tag sedan. Men givetvis finns det saker som fortfarande är jobbiga och det är framför allt känslan av att bli sedd som ett barn/kvinna/eller nåt dyrbart, och inte främst som en människa och jämlike. Saker som för oss känns jäkligt frustrerande kan ibland säkert vara av ren omtanke, men det gör att vi känner oss små och i behov av beskydd och hjälp av de riktigt vuxna människorna. Det förstärks såklart av att vår tolk/handledare uttryckligen ser sig som vår ”guardian” men även pappa ”you´re my children”. Det kan väl tolkas som nåt väldigt fint om man är på det humöret. Men vi är här för att vi har ett miljöintresse och för att vi vill jobba, i första hand. Inte för att vi vill hitta en pappa eller bli omhuldade som småbarn. För mig är det väldigt svårt att go with the flow och låta det ske då jag vill ha min självständighet. Jag ser också det som en del av ett större mönster där man ska beskydda den ömtåliga kvinnan och säga till henne vad hon ska göra eller betraktar så att hon vet det (då hon själv inte tänker?): här tänder du lampan (ja på en switch) och här kan du sitta (ja jag ser stolen). Samtidigt som när man ställer jobbrelaterade frågor får svar som ”oroa dig inte”. Jag är för tusan inte orolig! Jag är nyfiken och jag vill veta mer! Jag tvivlar starkt på att en 25-årig man som skulle ställa samma frågor skulle få samma svar. Jag tror inte heller att någon skulle hålla hans hand så att han inte springer ut i trafiken när bilarna kommer. Jag tror inte heller att hans varken kvinnliga eller manliga handledare skulle lägga händerna på honom och börja massera honom, bara sådär, när de inte ens känner varandra (eller för den delen påpeka hur mjuk och fin han är). Framför allt inte i ett samhälle där män och kvinnor sitter åtskilda på bussen och där kvinnor inte får visa vare sig axlar eller någon del av benen. Visst känns det tabu? Jag blir inte sedd som det jag är eller är här för och det är jävligt frustrerande. Även på den annars så vackra landsbygden.