mrs

Jag och Moa iklädda våra nattlinnen (!/klänningar) tillsammans med Vidji med belöningen efter vår          kokosnötsjakt.

Livet på landet är fortfarande bra fint. I söndags hade jag en av de bästa dagarna i Indien men kanske också en av de bästa punkt. Våra kära vänner och kollegor Vidji och Amoda kom och mötte upp oss på morgonen. De hoppade på våra pakethållare och vi började trampa mot en by som vi trodde skulle vara närbelägen. Vi cyklade på alltmedan svetten rann. Efter en halv timme fick Moa punka på cykeln vilket skapade ett eget litet äventyr. När vi började gå började svetten rinna ännu mer varpå tjejerna går bredvid oss och torkar oss med små näsdukar i pannan och så småningom får Moa en putteliten näsduk hårt virat runt huvudet vilket får henne att se ut som en baotastor nyfödd baby. En talande bild. Men nu i andra veckan har vi kunnat se mer av det komiska än det störande i detta. Så nu kan vi mest skratta åt dem.

Hur som helst så fortsatte dagen med att vi åt lunch hemma hos kvinnan som driver den ekologiska butiken i byn, sedan gick vi in till grannen och drack te och fotograferades. Därefter åkte vi till sjukhuset för att se när en baby fick poliovaccin. De ringde oss från sjukhuset och sa: ”nu har vi en bebis här som ska vaccineras, skynda er hit och kolla!”. Det var bråttom. Vi fick kasta oss på cyklarna och cyklade till en helt annan by längre bort och klev in i mottagningsrummet där en familj satt och väntade. Vi blev hälsade hjärtligt välkomna och sen började de möblera om i rummet för att vi skulle kunna ta fina bilder på dem. Moa fotograferade… så vad skulle jag göra? Jo, de erbjöd mig att ge bebisen vaccinet! You do it, you do it! Men jag tackade skrattandes men bestämt nej till detta. Skönt, för de skulle trycka in en flaska i munnen samtidigt som de hårt tryckte ihop barnets kinder så att flaskan skulle nå in. Den stackaren grät ju.

Moa och Amoda ute på svettig cykeltur.

Den senaste veckan har vi också kunnat börjas roas mer åt vår handledare som har ett extremt kontrollbehov och en ibland oerhört krävande entusiasm. Som en tidig morgon när jag och Moa står i köket, nyvakna och kokar mjölk. Han kommer inspringandes och vill att vi ska släppa allt vi har:

-       Madames, madames! it´s a beautiful scenary out there! The (harvesting) machine and the birds! It´s beautiful. Take the camera, go go!

Eller som när han pekar upp mot trädet:

-       Look, look. What a beautiful bird! And what a beautiful sound. Don´t you like it?

-       Yes yes, it´s beautifuuuul. I love that sound.

Men det är mycket som fortfarande är svårt. Bland annat att ställa frågor och få riktiga svar. Vi kan försöka fråga en fråga 3-4 gånger innan vi får ett svar som i alla fall känns okej. Samtalen störs ofta av att någon ringer, någon kommer på besök (som polisen) eller att vår handledare ska ta emot patienter som han behandlar med urinterapi. Eller så avbryter han helt enkelt mitt i meningen och tror att han vet svaret. Gång på gång. Vilket gör att vi blir upprörda över hans oförmåga att lyssna och han blir upprörd över att han tror att vi är lite halvdumma som inte förstår hans förklaringar. Dessa situationer skapar mycket stress och jag märker att jag är väldigt dålig på att hantera det. Jag blir trött och ger upp. Men som tur är har jag min goda respartner som agerar helt tvärtom och blir pushig istället.  Så efter många långa slitiga samtal har vi fått ut något av vikt. Puh!

Förutom det är jag fortfarande lyft till skyarna och kallas numera för queen och favorite ma´m. Allt jag säger håller han med om: "I agree, I agree whatever she says...". 

Bästa poolen med kokosträd mot skyn och risfält bredvid. 

Vårt arbete de senaste två veckorna har varit att skaffa oss en överblick över allt arbete på TEDE-Trusts gård för att vi sedan ska skapa en booklet som kan ges till samarbetspartners, bönder och andra intresserade. Som en del av arbetet träffade vi gruppledarna för en självhjälpsgrupp. Men innan träffen skulle vi äta lunch hemma hos en av dem. Vi fick jättegod mat och sen fick vi lägga oss på golvet i rummet intill och vila, då hon såg att det var precis vad vi behövde. Vi låg på golvet och fnissade ett tag åt detta konstiga scenario. Detta skulle ju aldrig nånsin hända hemma i Sverige, att man får lägga sig och sova i någons sovrum ett tag efter lunchen, vid ett första möte med familjen. 

Att vara mensig och sur och posa i en sari blir ändå på ytan något glatt.

Vi har knappa 2 månader kvar i Indien och vi har bestämt oss för att stanna ute på landet mestadels av tiden. Vi ska bara in till Ranganathan (grundaren av TEDE-Trust) i Chennai ett par dagar för att hämta grejer och diskutera arbetet och det känns så himla skönt. Jag älskar verkligen livet på landet:

1.     Att kunna bada i vårt artificiella vattenfall. Det vill säga i grundvattnet som pumpas upp och som ska leda till risfälten. Mycket klimatsmart!

2.     Att kunna cykla långt + att få skjutsa en indisk tjej i sari. Det är stiligt.

3.     Att känna lukten av kor och vakna av att de tjoar.

4.     Att få gosa med kalvar och hund.

5.     Att kunna/ha lust till att börja löpträna.

6.     Att bli hembjuden till folk och äta god mat.

7.     Att åka buss in till stan men framför allt åka buss tillbaka till landet.

8.     Att spela volleyboll.

9.     Att kunna dricka färsk mjölk morgon och kväll.

10. Att känna sig mer harmonisk