Efter en vecka på den fantastiska ladakhiska landsbygden är vi nu tillbaka i Leh! Jag saknar redan närheten till den vackra Indusfloden, de färgskiftande persikoträden och närheten till bergen. Leh är vackert, men här finns inga träd och ingen gigantisk flod. Men, här finns ett eget rum, internet och rutiner! och det är också trevligt.
Vi åkte tillsammans med LEHO med syftet att paketera torkade aprikoser i förpackningar med budskapet ”organiskt”. LEHO har sedan förra året åkt ut till byar i Ladakh för att stödja dem i att övergå till ekologiskt odlande. De två avlägsna byarna längs Indusfloden, Tashmasik och Achinatang, har nappat.
Bild på Takmachik på håll.
Efter 2,5 timme längs skröpliga guppiga grusvägar och trånga kurviga bergsvägar börjar vi närma oss Takmachik. Vi korsar Indusflodens klarblå vatten och ser byn inristad i bergsväggen. Vi kommer fram till samlingsplatsen. LEHO:s personal har kommit för att diskutera det kommande arbetet med att gradera och paketera aprikoser och att sätta ett pris på frukten. En arbetsgrupp skapas och förslaget om 170 rupees per påse ges och klubbas igenom av byn. Arbetet med graderingen och paketeringen kunde ta fart.
Samlingsplatsen i byn. Mr. Deen, chef på LEHO, höll i trådarna.
Synd att alla bilder hamnar snett och att jag inte kan vända dem i det här programmet. Men här är iallafall blandade bilder från graderings- och packningsprocessen. Sen en bild på vår sovplats i Achinathang, en megadubbelsäng för 5 personer. Sen en bild på aprikoser i skålar, present från byinvånarna i Achinathang. Sen bilder från vår fina hajk där vi strosade runt bland aprikosträd, klättrade på klippor och klättrade i träd. Sen bild på får och getter som ockuperade den smala bergsvägen på vägen hem till Leh.
En flod att bada i, tänkte vi.
Gjorde vi. Det var askallt, men gav en härlig frihetskänsla.
Vi har med oss fina minnen hem. Men resan påminde oss också om att vi befinner oss i ett annat land där de talar ett annat språk, äter annan mat, går på toa annorlunda och generellt gör saker på andra sätt. Livet är lätt när vi befinner oss i Leh och träffar personalen på organisationen. Men i byn var det stundtals jobbigt. Det var lätt att känna sig utanför, konstig. Maten var annorlunda, ibland inte ens särskilt god. Smörteet som vi bjöds te på med jämna mellanrum, och som vi lärde oss tacka nej till, var hemskt. Tänk er varm mjölk blandat med salt och smör. Så smakar det. Toaletten lärde vi oss tycka om, men i början var det jobbigt att gå ut i mörkret och huka sig i ett skjul. I stort sett ingen kunde prata med oss, och de som kunde hade inte tid för de var upptagna med arbetet. Så ofta fick vi bara haka på, titta på, le och försöka vårt bästa. Nåt gott med ett utanförskap: det var när vi behövde andas som vi gick på fantastiska promenader.
