mrs

Våra kära vänner Vidji och Amoda var inte här när vi kom tillbaka till gården förra veckan. Vi funderade på vart de tagit vägen: ute på fältbesök? Nån högtid att fira? De kommer nog snart, intalade vi oss. Men igår hade det gått 6 dagar och vi hade fortfarande inte sett en skymt av dem. Så när Ranganathan kom till gården frågade vi vart de tagit vägen. Han berättade då att Vidjis man inte tillåter henne att jobba då han misstänker att hon träffar andra män. Så den enda lösningen maken ser är att hon slutar jobba, stannar hemma och tar hand om sina barn. Hon ska veta sin plats. Och han ska veta var hon är.

 

Samma problem fanns tydligen för några år sedan. Då föreslog Ranganathan att maken också kunde jobba på gården, så kunde han se att hon inte träffade andra män på arbetstid. Han kom hit och jobbade i 10 dagar, sen slutade han. Så den lösningen är förbrukad. En annan lösning var att hon skulle ha en egen mobiltelefon så att han skulle kunna få tag på henne närsomhelst. Men eftersom makens syster är polis så kunde hon på få fram en lista med uppringda nummer. Han blev mycket upprörd när han förstod att hon hade ringt andra än honom. Så det var inte heller en fungerande lösning. Att Ranganathan åker dit och samtalar honom till sans verkar inte heller fungera.

 

Det här är inget ovanligt i det indiska samhället, framför allt inte på landsbygden, eller här i trakten där vi bor. TEDE-Trust skulle vilja ha tvådagarskurser här ute på gården för kvinnliga lantbrukare. Men då männen inte tillåter att kvinnorna stannar borta över natten så blir det för dyrt med transporten fram och tillbaka, och till följd så blir det inga kurser.

 

Det är inget okänt mönster precis, men det är lika sorgligt och djävligt varje gång en ser konsekvenserna av det. Jag ser fram emot den feministiska revolutionens start i Indien.

Idag kom Ranganathan ut till gården eftersom det skulle vara ett möte för ekologiska bönder angående certifiering av deras produkter (liknande KRAV, men bättre lämpat för bönder med ont om pengar). Men innan dess satt vi och småpratade om organisationen, framtidsplaner och utvecklingsmöjligheter. Han var lite småsur på sin "stora tjocka bror som är lat och inte gör något" och som jobbar för honom här på gården, som nån slags övervakare/samordnare. Så han ville hitta någon annan som kan styra upp arbetet på gården. Men när han ställde frågan trodde vi ändå att han skämtade:

 

 

- men vad vill du ha för att stanna här?

- eh… bananer, en cykel och kokosnötter… och ett boende…

- okej, så det är allt du vill ha?

- Ja -

- Haha

 

Han skrattar och håller kvar sitt finurliga leende, börjar prata om något annat ett tag, för att efter drygt 10 minuter återkomma till det:

 

 

 -Alltså, jag skämtar inte. Jag behöver någon här på gården som kan se över arbetet och hålla koll på de anställda. 1 eller 2 personer

-Men måste man inte kunna tamil?

- Äh, det lär du dig på en månad…

- Haha, en månad... okej… eh, men hur lång tid skulle det vara då?

- ja, en 3 år kanske... Jag är seriös. Jag vill hitta någon, gärna från Sverige. Svenskar luras inte, ljuger inte. De arbetar. Här är det svårt att hitta bra personal.

- Eh, okej.. men hur mycket tjänar man då?

- 7000 rupies

 

Så nu vet jag och Moa förutsättningarna och visst känns det smickrande att få ett jobberbjudande som övervakare, hur seriöst eller oseriöst det än är. Så nu får vi fundera. Ska Moa och jag stanna i Indien ytterligare 3 år? Ska Moa förbli outbildad? Jag långsamt ätas upp av myggor? 

 

Stannar vi ökar risken att någon av de som vill gifta bort oss lyckas. 

Det känns fan inte bra.