Har fallit i Indienhålet

Idag är jag inte riktigt samma människa som jag var igår. Igår var jag nämligen och satte ett hål i min näsa och tog ett steg mot ytterligare assimilering. Men mest gjorde jag det faktiskt för ruset. Jag har varit sugen på att göra något ända sedan förra våren när jag bokade min tatueringstid (som krockade med Indien). Men så fick jag istället pierca mig på indiskt vis. Det var jäkligt mycket karaktär i det. Det var en process. Det började förstås med en förhandling om priset. 
 
 
 
 
Därefter började den väldigt kortväxta mannen knacka med sin hammare på en tjock silvertråd. Han hamrade på i säkert tjugo minuter, samtidigt som han växlade med att blåsa eld på den från sin hemmagjorda eldkannare (av en konservburk med påsvetsad pipa). När tjockleken kändes mindre skrämmande var det klart. Han snurrade till den till en ring och räckte över den till mannen som skulle slutföra behandlingen. 
 
 
 
Utan förvarning gick han fram till mig, tog tag i min näsa och tryckte igenom ringen. Ingen nål först. Bara hänget som trycktes igenom. Jag kunde inte riktigt förstå att det var så det skulle gå till, men rätt snart var det klart, och det gjorde inte ens särskilt ont. Och ingen infektion och ingen svullnad har jag fått. Det märks att de har piercat, typ hela stan.

En kvinna bör inte arbeta

Våra kära vänner Vidji och Amoda var inte här när vi kom tillbaka till gården förra veckan. Vi funderade på vart de tagit vägen: ute på fältbesök? Nån högtid att fira? De kommer nog snart, intalade vi oss. Men igår hade det gått 6 dagar och vi hade fortfarande inte sett en skymt av dem. Så när Ranganathan kom till gården frågade vi vart de tagit vägen. Han berättade då att Vidjis man inte tillåter henne att jobba då han misstänker att hon träffar andra män. Så den enda lösningen maken ser är att hon slutar jobba, stannar hemma och tar hand om sina barn. Hon ska veta sin plats. Och han ska veta var hon är.
 
Samma problem fanns tydligen för några år sedan. Då föreslog Ranganathan att maken också kunde jobba på gården, så kunde han se att hon inte träffade andra män på arbetstid. Han kom hit och jobbade i 10 dagar, sen slutade han. Så den lösningen är förbrukad. En annan lösning var att hon skulle ha en egen mobiltelefon så att han skulle kunna få tag på henne närsomhelst. Men eftersom makens syster är polis så kunde hon på få fram en lista med uppringda nummer. Han blev mycket upprörd när han förstod att hon hade ringt andra än honom. Så det var inte heller en fungerande lösning. Att Ranganathan åker dit och samtalar honom till sans verkar inte heller fungera.
 
Det här är inget ovanligt i det indiska samhället, framför allt inte på landsbygden, eller här i trakten där vi bor. TEDE-Trust skulle vilja ha tvådagarskurser här ute på gården för kvinnliga lantbrukare. Men då männen inte tillåter att kvinnorna stannar borta över natten så blir det för dyrt med transporten fram och tillbaka, och till följd så blir det inga kurser.
 
Det är inget okänt mönster precis, men det är lika sorgligt och djävligt varje gång en ser konsekvenserna av det. Jag ser fram emot den feministiska revolutionens start i Indien.

Erbjudan om anställning: 3 år till?

Idag kom Ranganathan ut till gården eftersom det skulle vara ett möte för ekologiska bönder angående certifiering av deras produkter (liknande KRAV, men bättre lämpat för bönder med ont om pengar). Men innan dess satt vi och småpratade om organisationen, framtidsplaner och utvecklingsmöjligheter. Han var lite småsur på sin "stora tjocka bror som är lat och inte gör något" och som jobbar för honom här på gården, som nån slags övervakare/samordnare. Så han ville hitta någon annan som kan styra upp arbetet på gården. Men när han ställde frågan trodde vi ändå att han skämtade:
 
 
- men vad vill du ha för att stanna här?
- eh… bananer, en cykel och kokosnötter… och ett boende…
- okej, så det är allt du vill ha?
- Ja -
- Haha
 
Han skrattar och håller kvar sitt finurliga leende, börjar prata om något annat ett tag, för att efter drygt 10 minuter återkomma till det:
 
 
 -Alltså, jag skämtar inte. Jag behöver någon här på gården som kan se över arbetet och hålla koll på de anställda. 1 eller 2 personer
-Men måste man inte kunna tamil?
- Äh, det lär du dig på en månad…
- Haha, en månad... okej… eh, men hur lång tid skulle det vara då?
- ja, en 3 år kanske... Jag är seriös. Jag vill hitta någon, gärna från Sverige. Svenskar luras inte, ljuger inte. De arbetar. Här är det svårt att hitta bra personal.
- Eh, okej.. men hur mycket tjänar man då?
- 7000 rupies
 
Så nu vet jag och Moa förutsättningarna och visst känns det smickrande att få ett jobberbjudande som övervakare, hur seriöst eller oseriöst det än är. Så nu får vi fundera. Ska Moa och jag stanna i Indien ytterligare 3 år? Ska Moa förbli outbildad? Jag långsamt ätas upp av myggor? 
 
Stannar vi ökar risken att någon av de som vill gifta bort oss lyckas. 
Det känns fan inte bra. 

Moa and the queen

 
Jag och Moa iklädda våra nattlinnen (!/klänningar) tillsammans med Vidji med belöningen efter vår          kokosnötsjakt.

 

Livet på landet är fortfarande bra fint. I söndags hade jag en av de bästa dagarna i Indien men kanske också en av de bästa punkt. Våra kära vänner och kollegor Vidji och Amoda kom och mötte upp oss på morgonen. De hoppade på våra pakethållare och vi började trampa mot en by som vi trodde skulle vara närbelägen. Vi cyklade på alltmedan svetten rann. Efter en halv timme fick Moa punka på cykeln vilket skapade ett eget litet äventyr. När vi började gå började svetten rinna ännu mer varpå tjejerna går bredvid oss och torkar oss med små näsdukar i pannan och så småningom får Moa en putteliten näsduk hårt virat runt huvudet vilket får henne att se ut som en baotastor nyfödd baby. En talande bild. Men nu i andra veckan har vi kunnat se mer av det komiska än det störande i detta. Så nu kan vi mest skratta åt dem.

Hur som helst så fortsatte dagen med att vi åt lunch hemma hos kvinnan som driver den ekologiska butiken i byn, sedan gick vi in till grannen och drack te och fotograferades. Därefter åkte vi till sjukhuset för att se när en baby fick poliovaccin. De ringde oss från sjukhuset och sa: ”nu har vi en bebis här som ska vaccineras, skynda er hit och kolla!”. Det var bråttom. Vi fick kasta oss på cyklarna och cyklade till en helt annan by längre bort och klev in i mottagningsrummet där en familj satt och väntade. Vi blev hälsade hjärtligt välkomna och sen började de möblera om i rummet för att vi skulle kunna ta fina bilder på dem. Moa fotograferade… så vad skulle jag göra? Jo, de erbjöd mig att ge bebisen vaccinet! You do it, you do it! Men jag tackade skrattandes men bestämt nej till detta. Skönt, för de skulle trycka in en flaska i munnen samtidigt som de hårt tryckte ihop barnets kinder så att flaskan skulle nå in. Den stackaren grät ju.

 

 

Moa och Amoda ute på svettig cykeltur.

 

 

Den senaste veckan har vi också kunnat börjas roas mer åt vår handledare som har ett extremt kontrollbehov och en ibland oerhört krävande entusiasm. Som en tidig morgon när jag och Moa står i köket, nyvakna och kokar mjölk. Han kommer inspringandes och vill att vi ska släppa allt vi har:

 

-       Madames, madames! it´s a beautiful scenary out there! The (harvesting) machine and the birds! It´s beautiful. Take the camera, go go!

Eller som när han pekar upp mot trädet:

 

-       Look, look. What a beautiful bird! And what a beautiful sound. Don´t you like it?

-       Yes yes, it´s beautifuuuul. I love that sound.

 

Men det är mycket som fortfarande är svårt. Bland annat att ställa frågor och få riktiga svar. Vi kan försöka fråga en fråga 3-4 gånger innan vi får ett svar som i alla fall känns okej. Samtalen störs ofta av att någon ringer, någon kommer på besök (som polisen) eller att vår handledare ska ta emot patienter som han behandlar med urinterapi. Eller så avbryter han helt enkelt mitt i meningen och tror att han vet svaret. Gång på gång. Vilket gör att vi blir upprörda över hans oförmåga att lyssna och han blir upprörd över att han tror att vi är lite halvdumma som inte förstår hans förklaringar. Dessa situationer skapar mycket stress och jag märker att jag är väldigt dålig på att hantera det. Jag blir trött och ger upp. Men som tur är har jag min goda respartner som agerar helt tvärtom och blir pushig istället.  Så efter många långa slitiga samtal har vi fått ut något av vikt. Puh!

Förutom det är jag fortfarande lyft till skyarna och kallas numera för queen och favorite ma´m. Allt jag säger håller han med om: "I agree, I agree whatever she says...". 

 

 

Bästa poolen med kokosträd mot skyn och risfält bredvid. 

 

 

Vårt arbete de senaste två veckorna har varit att skaffa oss en överblick över allt arbete på TEDE-Trusts gård för att vi sedan ska skapa en booklet som kan ges till samarbetspartners, bönder och andra intresserade. Som en del av arbetet träffade vi gruppledarna för en självhjälpsgrupp. Men innan träffen skulle vi äta lunch hemma hos en av dem. Vi fick jättegod mat och sen fick vi lägga oss på golvet i rummet intill och vila, då hon såg att det var precis vad vi behövde. Vi låg på golvet och fnissade ett tag åt detta konstiga scenario. Detta skulle ju aldrig nånsin hända hemma i Sverige, att man får lägga sig och sova i någons sovrum ett tag efter lunchen, vid ett första möte med familjen. 

 

 

Att vara mensig och sur och posa i en sari blir ändå på ytan något glatt.

 

 

Vi har knappa 2 månader kvar i Indien och vi har bestämt oss för att stanna ute på landet mestadels av tiden. Vi ska bara in till Ranganathan (grundaren av TEDE-Trust) i Chennai ett par dagar för att hämta grejer och diskutera arbetet och det känns så himla skönt. Jag älskar verkligen livet på landet:

 

1.     Att kunna bada i vårt artificiella vattenfall. Det vill säga i grundvattnet som pumpas upp och som ska leda till risfälten. Mycket klimatsmart!

2.     Att kunna cykla långt + att få skjutsa en indisk tjej i sari. Det är stiligt.

3.     Att känna lukten av kor och vakna av att de tjoar.

4.     Att få gosa med kalvar och hund.

5.     Att kunna/ha lust till att börja löpträna.

6.     Att bli hembjuden till folk och äta god mat.

7.     Att åka buss in till stan men framför allt åka buss tillbaka till landet.

8.     Att spela volleyboll.

9.     Att kunna dricka färsk mjölk morgon och kväll.

10. Att känna sig mer harmonisk

 

 

 

 

 


Att ta för sig av en kvinna

Alltså, landet är räddningen i ett kaotiskt Indien! Efter en 5 timmar lång bilresa kom vi fram till TEDE-trusts gård igår runt lunchtid. Jag kände mig direkt lättad; här finns vacker natur, mindre värme och mygg och vårt rum är större och med kök.  Det känns friare och lugnare och det gör att jag kan sluta sura och få mer energi. Jag har till och med börjat sjunga igen. Det var ett tag sedan. Men givetvis finns det saker som fortfarande är jobbiga och det är framför allt känslan av att bli sedd som ett barn/kvinna/eller nåt dyrbart, och inte främst som en människa och jämlike. Saker som för oss känns jäkligt frustrerande kan ibland säkert vara av ren omtanke, men det gör att vi känner oss små och i behov av beskydd och hjälp av de riktigt vuxna människorna. Det förstärks såklart av att vår tolk/handledare uttryckligen ser sig som vår ”guardian” men även pappa ”you´re my children”. Det kan väl tolkas som nåt väldigt fint om man är på det humöret. Men vi är här för att vi har ett miljöintresse och för att vi vill jobba, i första hand. Inte för att vi vill hitta en pappa eller bli omhuldade som småbarn. För mig är det väldigt svårt att go with the flow och låta det ske då jag vill ha min självständighet. Jag ser också det som en del av ett större mönster där man ska beskydda den ömtåliga kvinnan och säga till henne vad hon ska göra eller betraktar så att hon vet det (då hon själv inte tänker?): här tänder du lampan (ja på en switch) och här kan du sitta (ja jag ser stolen). Samtidigt som när man ställer jobbrelaterade frågor får svar som ”oroa dig inte”. Jag är för tusan inte orolig! Jag är nyfiken och jag vill veta mer! Jag tvivlar starkt på att en 25-årig man som skulle ställa samma frågor skulle få samma svar. Jag tror inte heller att någon skulle hålla hans hand så att han inte springer ut i trafiken när bilarna kommer. Jag tror inte heller att hans varken kvinnliga eller manliga handledare skulle lägga händerna på honom och börja massera honom, bara sådär, när de inte ens känner varandra (eller för den delen påpeka hur mjuk och fin han är). Framför allt inte i ett samhälle där män och kvinnor sitter åtskilda på bussen och där kvinnor inte får visa vare sig axlar eller någon del av benen. Visst känns det tabu? Jag blir inte sedd som det jag är eller är här för och det är jävligt frustrerande. Även på den annars så vackra landsbygden. 


Kriget mot myggorna har börjat

Nu är jag och Moa nere i Chennai på äventyr #2. Båda två är rätt trötta och omotiverade och de aggressiva myggorna och den svettiga värmen är inte direkt uppfriskande. Utöver det så har vi fått vår riktiga Indien-chock, som vi undkom i början genom att vara uppe i lugna Ladakh. Så vi har det lite jobbigt just nu men jag hoppas och tror faktiskt att det känns annorlunda om ett par veckor. Det positiva är i alla fall att vi har hamnat i fint sällskap. Vi bor tillsammans med grundaren till TEDE-trust (organisationen vi praktiserar på), Ranganatan, och hans familj, bestående av fru och två barn i 20-års åldern. Ofta är också tredje dottern och hennes dotter också här. Alla är jättemysiga och tar väl hand om oss. Det blir mycket risrätter: dosa (rispannkaka), idli (risboll) eller ris och nån röra. Morgon, middag, kväll. Men det händer också att vi får nudlar. Maten är god men jag har tyvärr väldigt svårt för att äta varm och kryddig mat på morgonen.

 
 

 

 

Vi bor ca 3 mil från Chennai, längs med den stora vägen som leder hela vägen till Chennai och som allting är uppbyggt kring. Mellan två byar längs denna väg finns en grusväg som leder in till tomten. Där finns Ranganatans hus och ekologiska butik och två längor med rum/lägenheter som han hyr ut till andra folk. På baksidan av huset finns höga coconötsträd och blommande bananträd. Ibland en del apor och ständigt vackra färgglada fåglar. Det känns verkligen som en oas i det trottoarsvärma, smutsiga och tutande Indien utanför. Det är jag väldigt glad för.

 

Imorgon ska jag, Moa och vår tolk/assistent Ramesh åka ut till TEDE-trusts farm där vi sedan ska stanna i 2 veckor. Där ska vi intervjua bönderna för att inventera vad de odlar, hur mycket de producerar och när de kan leverera produkterna till butiken, så att de får bättre koll på vilka möjligheter det finns. Jag ser fram emot att få vara på landsbygden där det är rent och lugnt, där vi kan cykla, laga vår egen mat och gå långa promenader.

 

  

Jag avslutar med en 10 i topp-lista över saker jag funderar på:

1.     kyla

2.     ost

3.     gott bröd

4.     natur

5.     lugn och ro

6.     energi

7.     lösgodis

8.     social press

9.     soppa

10. sallad

 

Lista på livet

de senaste 3 veckorna:

1.     Den 16:e december avslutades äventyret uppe i Ladakh och vi begav oss till Delhi.

2.     Där väntade mittmöte med de andra praktikanterna och Tobias från Framtidsjorden. Jag fick en kulturkrock och var mestadels sur och osocial.

3.     Efter det väntade 2,5 veckas semester. Ak kom över och reste tillsammans med mig/oss. Vi stannade i Delhi några dagar, därefter drog vi till Varanasi och firade jul, sen drog vi vidare till vår efterlängtade destination: Rishikesh.

4.     Rishikesh var helt fantastiskt! Det var mycket hippies, många trevliga kaféer och restauranger där hippiesen hängde och åt supergod västerländsk mat såsom potatismos och pizza. Det fanns mycket ashrams, möjligheter att utöva yoga, meditation, vandra i berg, promenera längs Ganges, göra white water rafting, mm. Det var en ren och stillsam stad- perfekt för naturälskare eller den som behöver en paus från övriga Indien. Vi njöt verkligen.

Men jag har fortfarande inte kommit över min kulturkrock (hur länge kan en sån vara egentligen?). Det är förstås väldigt jobbigt att vara så frustrerad på en hel kultur. Framför allt tar det mycket energi och det leder inte till något gott, förutom att jag så småningom kanske anpassar mig då. 


En tråkig årskrönika om ett roligt år

Jag är djupt, djupt tacksam för ett händelserikt, spännande och framför allt lärorikt år. När jag tänker på året som gått vet jag inte hur jag skulle kunna be om någonting mer. Jag har varit en lyckligt lottad människa på denna jord och jag tackar alla runt omkring mig för det. Och jag vill på nåt sätt tacka för ett flyt som jag inte vet hur jag har fått och som jag alltid har trott att jag har saknat (till skillnad från min käre bror som hade det medfött). Men saker och ting vänder i livet och 2012 var helt klart mitt år.

 

Nöjd sista dagen på året när jag överröses av adrenalinkickar och heligt vatten när vi gör white water rafting i Ganges.
 
 

1.     Det började i och för sig rätt kämpigt med en C-uppsats som skulle lämnas in veckan efter nyår. P.g.a missberäkningar så skrev jag den på en vecka och höll tummarna hårt för att det skulle gå vägen. Det gjorde det. Tiden på Södertörn var därmed över, och någonting nytt skulle ta vid. Läskigt, sorgligt, men också lite spännande att se vad en utbildning kan leda till.

 

2.      I slutet av januari påbörjade jag min terminlånga praktik på PeaceWorks. Precis som allt jag gör så var det väldigt jobbigt de första två månaderna. Det var mycket press på att göra ett bra jobb samtidigt som en ska fungera socialt också. Men jag trivdes bättre och bättre, fick insikt i hur det är att jobba på en NGO och så fick jag lära känna fantastiskt fina och inspirerande människor. Och så fick jag lära mig att jag gillar att sitta inne på ett kontor och skriva hela dagarna och att jag gillar mindre när oväntade saker inträffar (såsom att behöva lämna kontoret eller ha oplanerade möten).

 

3.     Fick sommarjobb på Arbetsförmedlingen! Med statsvetarbakgrunden var jag otroligt taggad på att prova ett statligt jobb efter ett ideellt. Jag tog med mig mina demokratiska perspektiv och teorier om tjänstemannarollen, omsatte dem i praktiken och gjorde enligt mig själv oftast ett utomordentligt bra jobb. Jag fick möta människor i en position jag aldrig tidigare gjort vilket var otroligt utmanande men också givande. Fick dock insikt om att jag inte vill jobba direkt med människor i utsatta positioner (kanske inte så mycket med människor överhuvudtaget?). Jag blir trött av att vara aktivt social och möta människor. Plus att jag ibland upplevde det svårt att hantera de känslor som uppstod i samband med möten med vissa människor.

 

4.     Fick en fantastisk möjlighet att åka med Framtidsjorden som praktikant till Indien. Upplägget var som gjort bara för mig med allt vad jag drömt om: 2 månaders förberedelser på folkhögskola (jag har alltid velat gå på folkhögskola), 5 månaders praktik i Indien på 2 miljöorganisationer (har länge velat åka till Indien, har velat volontärarbeta plus att jag är sjukligt intresserad av miljöfrågor) och därefter 2 månaders efterarbete när vi kommer hem igen (är väldigt peppad att dela med mig till andra och påverka).  Och nu vid årsskiftet när jag har klarat av hälften är jag fortfarande lika tacksam och glad över att vara här. 

 

5.     Eftersom jag har fått möjligheten att vara på så många olika platser det här året har jag också lärt känna många fina människor. Jag är uppriktigt glad över detta. Samtidigt är jag också väldigt tacksam för alla gamla vänner som alltid finns där och som är toppen på alla sätt och vis. Och förstås för AK som orkar med mig i alla känslostormar och som gör vardagen lättare och roligare.

 

6.     Jag har fyllt 25 år uppe i Ladakh! Och börjar få lite åldersnoja. Kroppen verkar hålla på att tappa formen och lite rynkor börjar framträda. Samtidigt som jag känner en stress över att det är många saker jag måste hinna med, snart (innan livet typ tar slut?). Det är något irrationellt men det är så det känns. 

 

7.     Det mindre roliga är förstås familjen där farmor gick bort i början av året och mamma som försvann i somras. Farmor var en häftig och stark kvinna som jag alltid kunde känna mig trygg hos. Hon höll ihop släkten och gillade att berätta för alla vad alla andra hade för sig. Hon sa ifrån när hon ogillade något och glömde aldrig bort någons namnsdag. Och vi umgicks genom att spela kort. Ända sedan vi var små fick vi lära oss att det är så vi gör. Först äter vi sedan spelar vi. Oftast blev det Plump eller Canasta. Och det var alltid någon som blev lite förbannad, antingen var det brorsan, pappa eller farmor själv.

 

 

Så, det har varit ett händelserikt och mestadels bra år. Jag är glad för vad som finns och försöker att inte sakna det som inte finns. Det känns som att även 2013 kommer att bli ett äventyr. Jag har lite tankar på saker som jag vill göra, men först ska jag njuta klart av Indien!


Så kan det gå att fira tibetanskt nyår

Eller Losar som det heter lokalt. Efter 2 månaders väntan var tiden äntligen inne. Losar nystartade med ljusfestivalen Galdan Namchut i söndags. Syftet: att fira Buddhas födelsedag och dagen för upplysning. Genom att tända ljus ska de minnas, be och allt ont ska försvinna. Vi firade dagen med familjen som vi "lärde känna" förra veckan på detta märkliga sätt: vi träffade en kvinna från en annan NGO, hängde med hem till hennes syster på te, träffade kompisar och släktingar och blir hemkörda därifrån av en kille med motorcykel. Dagen därpå på väg hem till stan, trötta i benen och drömmandes om killen med motorcykeln, så kommer han tro det eller ej och hämtar upp oss och tänker köra oss hem. Men först ska vi FÖRSTÅS dricka te hemma hos hans familj. Denna trevliga familj! VI stannade på te och sen stannade vi för middag och sen ville de att vi skulle sova över, men då sa vi stopp och gick hem. Men innan dess bjuder de hem oss till dem på Losar: "ni kan komma alla dagar, när ni vill, ni kan sova här, och ni kan till och med komma andra dagar när vi är uttråkade". Det lät trevligt, så vi stack dit i söndags och firade med ljus, mat, öl och mycket ladakhisk dans i vardagsrummet. Egentligen ska man inte dansa denna dag (eftersom man ska be) så mamman drog för gardinerna innan vi satte på musik och rockade loss.
 

 
 
 
Idag den 14:e är huvuddagen under Losar. Även om vi hade hört att vi kunde komma förbi så hade vi inte fått en ordentlig inbjudan, tyckte vi. Så imorse när vi funderade över dagen var vi lite osäkra på om det skulle bli nåt firande. Men runt lunchtid bestämmer vi oss för att gå upp till marknaden. Just när vi stoppat en taxi och tänker hoppa in träffar vi motorcykelkillen, hoppar in i hans bil istället och åker hem till hans kompis. Där äter vi lunch, dricker te, chang, dansar och försöker överleva tonårspojkarnas fylla. På kvällen tar vi mod till oss och tänker gå och fira Losar hos familjen. Vi hade ju ändå blivit inbjudna, kom vi fram till. Så vi tar på oss våra vackra klänningar, sminkar oss och flätar håret. Redo går vi dit och knackar nervöst på. Det ser tyst och mörkt ut. Men efter ett tag hör mamman oss och öppnar. Vi ser in i rummet att sängen är bäddad och pappan är på väg ner i bingen. Men där kommer vi, stylade och redo för fest! Så självklart bjuder familjen in oss, taggar till och bjuder på snacks, te och öl. I början skämdes vi oerhört, tänk att vi kom försent till nyårsfesten och de bara ville gå och lägga sig! Men efter en halvtimme så var de igång, dansade, sjöng och tog på sig sina traditionella dräkter. Sen hade vi en photo session i olika rum i huset! Sen gick gummorna hem. Försedda med ett vapen som skulle skydda oss mot hundarna.

 
 
 
 
 Början till dålig syn kanske?
 

 

Äntligen äro vi renade!

Ladakhs varma källor var för en vecka sedan av okänd existens för oss. Men en tibetansk läkare berättade att de ibland ordinerade bad i dessa varma källor, exempelvis vid vissa hudbesvär. I förrgår framförde vi blygt och mycket försiktigt vår önskan att åka dit till dem på kontoret. Först tittade de skeptiskt på oss: vill ni bada? Really? Ni kommer att bli sjuka! men när vi insisterat ett tag handlade de mycket snabbt, fixade tillstånd och planerade. Och igår tog vår chaufför Iqbal oss på den 3,5 timmar långa bilresan dit!
 
Det såg inte riktigt ut som vi hade tänkt oss. Jag som badat på Island trodde att det skulle vara nåt liknande. Men icke. Det stod ett litet litet rätt så fult gult hus i ett till utseendet tråkigt samhälle. Huset hade 3 dörrar där man fick privatbada. Efter en timmes köande intog jag och Moa ett av rummen. Vatten från bäcken utifrån strömmade in i betongutrymmet där vi klev ner och inte klev upp förrän en timme senare, då vi båda var svimfärdiga och illamående. Så illamående att vi var tvungna att sätta oss ner och andas djupt, och sen köpa kakor och lemonad. 
 
 

SNÖ

 
Hela staden har varit utan internet igen. Därför har jag mycket att berätta om! Men jag ska försöka korta ner orden och visa bilder istället.
 
Förra veckan tog Tarshin oss till 2 av LEHO:s projekt: växthus- och solhusprojekten, där vi fick lära oss ännu mer om konstruktionerna genom att studera dem på plats. Båda projekten syftar till att höja levnadsstandarden för familjer i Ladakh. De specialkonstruerade växthusen gör det möjligt att odla även på vintern vilket ökar familjernas inkomst avsevärt. Bonden vars växthus vi besökte tjänade 3 gånger så mycket som andra bönder, ca 50 000 rupies under vintern (5-6 mån), och han är kanske den mest framgångsrike och motiverade av dem alla. Moa och jag blev inspirerade och funderar på om det skulle fungera att ha en liknande konstruktion i Sverige.
 
 
  
 
Vi drog så småningom vidare till solhusen. Husen utnyttjar solens energi för att värma upp huset under dagen. När det kallnar frigörs värmen från väggarna så att rummet blir varmt. Projektet har varit väldigt framgångsrikt och har positiv inverkan på både folk och miljö. Folk i Ladakh värmer vanligtvis sina hus med antingen torkad koskit eller buskar i området, då det knappt finns några träd eller elektricitet här. Att samla in koskit är tidskrävande och röken den avger är skadlig för lungorna, och att bränna upp de få buskar och plantor som finns är direkt skadligt för miljön. Så genom att ha ett solhus får de en jämnare värmeförbrukning, mindre arbetsbörda, bättre hälsa och mer tid till att jobba med hantverk eller studera. Ett projekt som måste få vidare spridning. Och återigen blev jag och Moa inspirerade och frågar oss hur vi kan använda denna kunskap hemma: bättre isolering, tjockare väggar, inga "onödiga" fönster, södervända fönster, osv.
 
 
 
Detta solhus är ett visningsexemplar dit LEHO och andra org tar intresserade. Huset har två rum. Rummet till vänster har en särskild konstruktion med mycket fönster och en svartmålad vägg som när rummet blir kallt frigörs inåt i rummet. Rummet till höger har dubbla väggar med bra isolering emellan och fönster som är 20% av golvytan. Väggarna värms upp under dagen och frigörs på kvällen. Det finns ytterligare en konstruktion med ett växthus utanpå huset. De olika hustyperna har olika fördelar och utseende. Men flest är intresserade av rummet till höger då det är lätt att bygga till ett existerande hus och är snyggt enligt ladakhiernas tycke. 
 
Igår eftermiddags åkte vi till ett högt beläget kloster i Leh. Jag som njuter av höga platser och fina utsikter hade det fint. Efteråt fick vi följa med vår chaufför Iqbal hem till hans familj för att dricka te. Vi fick det söta mjölkteet och kunde inte tacka nej till det salta smörteet. Inte heller till tjockt runt bröd, kex och runt stenhårt bröd. Men vi har vant oss och lärt oss att uppskatta det som förut var så jobbigt (JAG HAR JU SAGT NEJ TACK 3 GÅNGER!). Faktum är att det i den ladakhiska kulturen är artigt att tacka nej minst en gång vad som än erbjuds. Man tackar aldrig ja direkt, det skulle tyda på desperation och själviskhet, menar de.  
 
  
Igår morse när vi vaknade var det frost på insidan av fönstret (!) och i morse kunde jag väcka Moa med de sprudlande orden: MOA, DET ÄR SNÖ UTE! Så vi gick ut och njöt och fotade.
 
 
  
 
Sen i eftermiddags så övertalade vi Iqbal att köra oss till ännu en helig buddhistisk plats (vi försöker ta igen den andlighet vi hittills gått miste om), nämligen det färgglada templet vi hade sett på långt håll och som vi tyckte såg fint ut. Och det var fantastiskt fint. Dessutom bjöds det igen på fin utsikt. Särskilt kul att se de ladakhiska husen uppifrån, täckta av torkat gräs till djuren.
 
    
 
 
 
 
 

Noll internet, nya morgontraditioner

Utan internet lägger vi oss garanterat minst 1 timme tidigare varje kväll vilket innebär att jag vaknar tidigt. Moa sover alltid några minuter längre. De senaste 2 morgnarna har jag tagit kameran och gått ut för att fota vårt hem och omgivning. Det är kallt, vattnet fryser, men ändå kan kläderna hänga ute och torka på nolltid. De har något som vi inte har: en sjukt pålitlig sol. Jag är avis.
 
 
 

Förföljeseväckande beteende

En otäck känsla dröjer sig kvar efter att ha blivit förföljda av en bil på väg hem från marknaden idag. Men med lite tur och förnuft så är vi hemma igen och helt oskadda. Puh! 
 
Sjukt kissnödig på väg hem till stan hittar jag en mörk gata där jag kan sätta mig. Kollar så att kusten är klar och väntar på att två bilar längre bort ska passera. En av bilarna saktar in och kör långsamt mot oss. Skamset drar jag upp byxorna och väntar ett par hundra meter. Där huset skuggar tänker jag sätta mig ner, varpå bilen kommer och saktar in mot oss återigen. Vi springer över gatan, tänker att det här var ju konstigt, och framför allt sjukt störigt. Bilen ger sig inte, vänder om och kommer mot oss igen. Vi springer över på andra sidan gatan igen, varpå bilen gör likadant. Och så håller vi på 5 gånger, vi sicksackar och bilen vänder. Vi börjar bli rädda.

Vi ser en butik som har öppet, går in och spejar ut därifrån. Vill hålla koll på bilen. Den parkerar utanför. En av männen kommer in i butiken och köper endast tändstickor. Jag frågar honom om den vita lilla bilen är hans, men han skakar bara på huvudet, svarar knappt. Kommer på mig själv med att kolla in i hans jackficka om han bär pistol. Jag är beredd på det värsta. Mannen går ut, och står utanför och bara väntar. Vi börjar bli oroliga, undrar vad de vill oss. Råna oss? Våldta? Moa stannar i butiken och spejar på mannen medan jag går ut på gatan för att vifta till oss en taxi. Efter ett tag har vi en och vi ber honom köra oss hem. Mannen hoppar in i den vita lilla bilen (som inte är hans!) och kör efter oss. Efter ett tag mörknar det, vi funderar på om de stängt av lyktorna igen.  När vi kör in på de små grusstigarna som är slingriga och orationella börjar det kännas bättre, här blir det svårt för dem att följa efter. När vår taxibil dä stannar mitt på grusvägen blir vi skitskraja. Taxichauffören hoppar ur och springer bakom bilen, Vi börjar tro att det är en del av planen, spärrar upp ögonen och tittar på varandra. Men det visar sig att han såg en bilnyckel liggandes på marken som han stannade och plockade upp. En god man alltså.
 
Han kör oss hem, vi betalar och går med raska steg upp mot vårt rum. Låser alla lås och försöker pusta ut. Vi lagar mat, tar ett glas öl och pratar om vad som har hänt. Vi pratar om överlevnadsstrategier, om det oprovocerade och oförutsedda våldet, om trygga sfärer, av att befinna sig i krig, bli våldtagen osv. Vi har fått smaka på rädslan, fått se ett prov av hur vi reagerar i trängda situationer och förstorat öron och ögon för att bereda oss för kamp. Vi är lyckliga att vara fysiskt oskadda men vi har fått känna på något nytt. Det var ingen angenäm känsla.

Sista veckan med vår ladakhiska familj

Sötnosen baby Namgyal som var så rädd för oss i början - vi pratade så annorlunda och såg så konstiga ut, och ändå ville vi komma honom så nära. Han skrek oftast efter mamma, sprang därifrån, vände ryggen till eller tittade blygt ner i golvet. Det tog nog en månad innan vi övervann hans förtroende, och nu skrattar han och busar med oss och vi får lov att hålla honom om mamma Chuskit är utom synhåll. En sötnos vi kommer att sakna! Liksom hans underbara mamma, som har varit fantastisk mot oss från dag 1. Alltid skrattandes och skämtandes. Vi är alltid välkomna hem till henne på te eller middag och ibland hänger vi med till hennes mamma för en kopp te. Våra konversationer är stundtals förvirrande och det kan ta lång tid att få rätt svar. Men det är slående hur roligt man kan ha tillsammans, och hur mycket man kan tycka om en människa, som det är så svårt att prata med. 
 
 
 
 
 

Olika former av bergsbestigning

 

De senaste två veckorna har jag:

 

1.     Fyllt år

2.     Varit nedstämd

3.     Besökt Pangong Lake

4.     Besökt häftiga kvinnor i byn Likir

5.     Varit på Secmol

6.     Inte haft något internet

 

1.     Min födelsedag började bra med chapati och ost på sängen av min kära reskamrat. Även inledande versraden till ja må och leva sjöngs, men stämman var inte stark nog att ensam bära låten ut. Dagen fortsatte med shahi paneer naan på vår nya stammisrestaurang Nehu snacks, en god kaffe mocha på Desert Rain, och avslutades hemma med vår favoriträtt, lagad av Chuskit: koriander, paneer och potatis i en tomatsås. Det var god mat hela dagen lång, och så långt allting gott. Det var på kvällen, när vi fick för oss att boka tågbiljetter i ren jag kan själv-manér, som det urartade. DET GÅR INTE ATT BOKA TÅGBILJETTER SJÄLV PÅ NÄTET I INDIEN. Det är inte konstruerat för att vara enkelt. Det är konstruerat för att det ska vara svårt, för att undslippa ett nytt Mumbai 2008, dvs. fler terrorattacker. Så några dagar senare besökte vi en resebyrå och betalade 300 rupees extra. Det var det värt.

 

 

2.     Min nedstämdhet började den 18 november. Efter att ha försökt ringt mormor i 3 dagar men inte nått henne börjar jag bli orolig och anar att något har hänt. Den 18:e fick jag ett mail från min bror där det står att hon ligger inlagd på sjukhuset och att det är rätt illa ställt. Även om jag anat onåd så kommer det som en chock, och jag börjar gråta. Och jag slutar inte på drygt 1 vecka (OBS: INTE KONSTANT), vilket tar på krafterna när man försöker låtsats som ingenting och vara social mot alla nya människor vi träffar.

 

3.     Vi hade velat åka till Pangong redan innan vi kom hit, men från första stund har alla sagt att det inte går för att det är för kallt. Vi trodde att det var en myt eftersom alla verkar tycka att det är kallt precis HELA tiden. T.o.m när solen är framme, helt ärligt. Så när vi träffade en trevlig kanadensare som ville dela bil med oss nappade vi. Kl 6 på morgonen påbörjar vi den 5 timmar långa färden. Direkt när vi kommer upp på bergsvägarna möter vi snö, massor med snö, på vägarna - de tunna, slingriga med stup nedanför. Jag får lätt dödsångest, och ju högre upp i bergen vi kommer, desto mer illa mår Moa. När vi är uppe på 5200 m och går ut för att kissa börjar vi ångra oss. FYFAN VILKEN DÅLIG IDE, tänkte vi. Händerna isade och spyan var nära. Men envisheten ledde oss vidare, vägarna blev bättre och Moas höjdsjuka försvann i dalen. Så småningom kommer vi fram till den världskända Pangong Lake, tar en kort promenad längs strandkanten och hoppar in i bilen igen. Jag tycker sjön är väldigt överskattad, medveten om att vädret kan spela in i den analysen…

 

 
 
 
     

 

4. LEHO har hjälpt till att organisera kvinnor i självhjälpsgrupper runt om i Ladakh. En av dessa grupper finns i byn Likir där kvinnorna sysslar med att producera produkter gjorda av lera. Vi var och hälsade på förra veckan! Vi bjöds på te, mat, och fick titta på när de drejade för hand. LEHO har bidragit med ett solhus som fungerar som deras mötesplats. De berättade att de är där varje dag när det är fint väder, drejar och umgås. Alla verkar glada över projektet, en glädje som verkligen smittade av sig. Jag och Moa var aströtta när vi åkte dit, inte alls sugna på äventyr den dagen, men vi var sprudlande när vi åkte därifrån. 

 

 

 

5.     Secmol var kul. Det är ett häftigt ställe med hur många häftiga lösningar på miljöproblem som helst:

 

1. De har en megastor spegel som reflekterar solljus mot två öppningar i väggen intill köket. Solen är stark, spegeln är stor, så det går att laga mat på denna energi, även om gas ofta används som komplement.

 


 

    2.     De har en soldriven utomhusugn. Prylen är fyrkantig, ca 60x60 cm, och utsidan gjord av plast. Insidans lock är täckt av en spegel, undersidan av en glasskiva. Under glasskivan är det svartmålat, för att reflektera solens strålar, och således bli varmare. I detta svarta hål kan man lägga ner bröd-deg och baka bröd. Allt drivs av solens energi och är således både gratis och smart. Om det finns en nackdel så är det väl att det tar tid. 5 timmar för en kaka förra veckan, berättade en kille för oss. Men med planering så spelar ju inte det någon roll.

 

 

3.     Flera av deras byggnader är så kallade solhus, dvs. de är konstruerade för att använda solenergin maximalt för att värma upp husen, så att ingen annan uppvärmning är nödvändig. Ett pedagogiskt blogginlägg om detta lär komma inom kort!

 

4.     De har arbetsgrupper där ungdomarna delar in sig efter intresse, för att arbeta på ett praktiskt projekt. Några försöker framställa egen biogas, genom att samla koskit, isolera den, värma upp den och låta gas bildas. Några andra försöker skapa en artificiell glaciär. De försöker konstruera ett smart bygge för att samla upp vatten, och långsamt få det att smälta. Detta p.g.a. behovet från byarna av smältvatten från glaciärerna tidigare än vad naturen ger dem. Ytterligare några andra försöker förbättra deras existerande växthus genom att isolera det med plastflaskor samt höja odlingsmarken genom att ha plastflaskor i grunden och täcka dem med jord. De andra grupperna försöker framställa bästa möjliga lerbrickor till husbygge samt sy tjocka gardiner som isolering till fönsterna.

 

  

 

Detta är bara deras miljöhäftiga aktiviteter. Förutom de har de ett imponerande program för ungdomarna på skolan, där de både lär sig att ta ansvar genom arbetsgrupper, och lär sig annorlunda saker såsom miljöansvar och engelska.

 

MEN, det finns ju alltid något negativt också, och det är sophanteringen. Liksom i resten av Ladakh (och Indien?) så finns det inget centralt återvinningssystem. De flesta eldar upp sina sopor och det är inte så konstigt när det inte finns någonstans att göra av soporna. På så sätt försvinner ju soporna. På Secmol har de ett mycket vackert sopsorteringssystem där eleverna sorterar papper, plast, batterier, osv, i varsin liten soppåse. Men allting hamnar ändå ute på deras lilla sopberg, 20 m från campuset. De lastar skottkärran med plast och batterier som sedan läggs i en grop i marken. De gräver alltså ner skiten. Det är svårt att veta vad de annars skulle göra av den. Den Ladakhiska statens lösning är att skeppa allt skräp till avlägsna bergsområden, för där ser man inte heller skiten. Det finns alltså en brist på goda exempel. Det bästa i dagsläget är väl 1: antingen att förbjuda alla förpackningar som inte är nedbrytbara, eller 2: börja utveckla ett återvinningssystem. Eller 3 i väntan på 2: isolera den nedgrävda skiten så att när det finns ett återvinningssystem så kan vi enkelt lyfta upp skiten, och skeppa den dit.

 

    

 

På Secmol har vi också pratat med ungdomar om äktenskap och den ständiga frågan: ett arrangerat äktenskap eller ett kärleksäktenskap, träffat volontärer: Per från norra Sverige och 2 belgrare samt bestigit Secmolberget.

  

 

6. När vi kommer tillbaka från Secmol är vi sugna på att surfa och prata med folk där hemma igen. Men internet har fått sig en törn medan vi har varit borta och fungerar inte. Tidigare dagar utan internet har vi gjort ljusinstallationer och spånat på film- och fotoidéer. Vad de kommande dagarna gör med oss är ännu oklart.

 


Iklädda traditionella kläder

Igår hade vi fest nr 2 här på LEHO:s kontor! I torsdags hade vi en avslutningsfest för att avsluta ett fyra år långt projektsamarbete med den franska org Geres och fem lokala NGO:s. LEHO bjöd på mat och rum, men chefen på LEHO, Mr. Deen, tyckte att den franska org höll så pass mycket i underhållningen att det liksom inte kändes som att det var LEHO som höll i festen. Så vad gör han, jo han bestämmer sig för att arrangera en ny fest 2 dagar senare. En fest TILL Geres, där LEHO inte bara står för mat och rum utan också ser till att folk dansar. En helt annorlunda fest alltså.
 
Dagen till ära tyckte han att alla skulle vara uppklädda, så personalen hade varit iväg på marknaden och köpt traditionella ladakhiska dräkter till mig och Moa, så att vi också skulle kunna vara fina. Elektriciteten dog när vi höll på att klä på oss och ingen helspegel har vi så det var svårt att veta hur man såg ut. Med pannlampa på huvudet försökte vi titta i spegeln och sätta lite rouge på kinderna. Det var svårt i motljus. (-Du måste säga till om jag ser ut som en clown sen). Jag kände mig lite obekväm till en början, mina bröst var lite större än klänningen så jag fick hålla ihop det bäst jag kunde... tills någon äntligen hittade en säkerhetsnål. Då kändes det bättre. Riktigt bra faktiskt. Skönast var de obligatoriska underkläderna: 
 
 
Jag kände mig som alladin. En härlig känsla. 
 
 
De allra flesta dansade också till indisk populärmusik, det är mycket twistande med händerna, lite stegande fram och tillbaka med fötterna, men för tjejerna ändå rätt sansad dansstil. Moa fick mycket beröm för sin dans, hon hade fått till twisten tyckte dem.
 

 
 
Festen avslutades med gruppbild. Här nedan står jag, Tarshin, Moa och Konchok uppradade. 
 
 
 

"Yeaah, English is cooool"

Idag har vi haft en supermysig dag på stan! LEHO har idag och igår tränat bönder i ekologiskt jordbruk här på kontoret. Eftersom det var sista dagen idag avslutades det med lunch på en tibetansk restaurang inne i stan. Trerätters med nudelsoppa, momo och stekt ris. Stenfulla i magen gick vi ändå till vårt favoritkafé Desert Rain och köpte gott kaffe. Nodul, Dolma, hennes kusin och vår kock och kära vän Choskit följde med. Klara för hemfärd bestämmer vi oss för att promenera. Skönt till en början, men solen höll på att gå ner och då blir det iskallt. Så i rask takt springer/hoppar vi hemåt, skrattandes, sjungandes. Jag försöker konversera med Choskit, men får ofta yes, yes och fniss till svar. Eller nåt annat heltokigt:
 
- Did you learn English in school?
- Yeaah, English is cooool...
 
Men hon är så jäkla skön, gapskrattar åt allting. Och så försöker vi igen. 
 
Choskits telefon ringer med jämna mellanrum, det visar sig att vi måste gå hem till hennes mamma och hämta hennes son Namgal. Väl där hälsar vi jule på hennes mamma och syster, bjuds på varmt mjölkte (som vi äntligen har lärt oss göra själv. Superlätt, men det är rätt svårt att få tillgång till köket, "no no, I cook, I make"). Och så småningom tog vi alla taxin hem. Snart ska vi äta middag, den maträtt som Choskit tror är den enda vi verkligen tycker om: potatis, tomat, lök och koriander-gryta. 
 
 
 
På Desert Rain finns böcker att låna. Här har Moa högläsning ur "Unleash your hidden potential". Boken vi också fick låna hem och där man kan läsa om auror. Mycket spännande. 

På besök i Ladakhs paradis

Det här inlägget är, tro det eller ej, lagom långt.
 

I fredags arrangerade LEHO en stor organisk konferens för att   diskutera vikten av att odla ekologiskt och för att lansera de nya ekologiska produkterna: torkade aprikoser, rostade korn och kornmjöl. Inbjudna var representanter från civilsamhället, den lokala staten (Hill Council) och de fantastiska eko-bönderna. På konferensen träffar jag och Moa två som jobbar på Secmol, en organisation som arbetar med ungdomar och utbildning, och som även ingår i Framtidsjordens nätverk här i Ladakh. Kul, tänkte vi, och det var det!

 

 

Becky, en av Secmolarna, berättade att de hade eminent besök från en organisation, Kranti, som arbetar med döttrar till prostituerade kvinnor i Mumbai. Hon berättade att de var i Ladakh för att undervisa ungdomarna på Secmol om sex, genus, sexualitet och om hur kroppen fungerar rent biologiskt. Undervisning som är helt ny för de ladakhiska ungdomarna. Hon berättade att det var 8 tjejer och deras två ledare på plats. Antagligen ett lesbiskt par, sa hon, men hon hade inte frågat.

 

 

Becky började berätta om den ena utav ledarna, Robin, som hade varit militär i US Airforce under don´t ask don´t tell. Någon hade tjallat och sagt till ledningen att hon var gay. Ledningen gjorde en undersökning, men trodde inte på det. Robin skrev ett brev där hon insisterade, varpå ledningen menade att hon hade dålig karaktär, men lät henne vara kvar i militären. Robin ville vid det här laget inte vara kvar inom militären varpå hon vänder sig till media och säger något i stil med: jag har berättat att jag är gay men de låter mig ändå vara kvar. Är inte det fel? Det blir en stor grej och så småningom låter de henne lämna militären. Hon flyttar till Indien, där hennes föräldrar har sina rötter, och startar den här organisationen för tonårstjejerna. Efter kommer flickvännen Katy. I dagsläget har de 8 tjejer som de tar hand om, 11-18 år gamla. Alla bor tillsammans i en liten tvåa i Mumbai. Katy berättade att hon tyckte det kändes som att de har adopterat barnen. Och det ser det faktiskt ut som under helgens gång. Tjejerna är sammansvetsade, tar hand om varandra, men verkar samtidigt självständiga och starka. De tar otroligt mycket plats i den stora gruppen, skämtar men pratar också djup med varandra och med oss. Det är också tjejerna som håller i undervisningen på Secmol.

 

Vi träffades alltså på konferensen, blev överexalterade över organisationens närvaro och blir som barn: får vi följa med, får vi följa med, får vi följa med? Och det fick vi förstås. Efter konferensens slut åker vi med dem ut till deras campus och träffar hela gänget: indierna, ladakhierna och volontärer från olika länder . Både jag och Moa kände oss direkt hemma, det kändes som att vi hade hamnat på en alternativ folkhögskola ute på landet. Ungdomarna hade egna ansvarsområden: någon mjölkade, någon skötte om trädgårdslandet, någon annan maten, osv. Och alla var otroligt välkomnande. Man kunde sätta sig nånstans och bara vara, hjälpa till i köket eller gå en promenad i den vackra naturen. Vilket litet paradis vi hade kommit till!

 

Vi skulle egentligen åkt hem i lördags men vi kunde liksom inte. Secmol var för mysigt. Så vi stannade en dag till. Då fick vi också möjligheten att vara med när en av tjejerna höll en workshop i genus och sexualitet. Jag imponerades av genussnacket, hade fördomar om att ”indier” inte skulle ha så mycket kunskap/intresse om genus. Jag förstod också hur ovanligt det var när vi fick ta del av de ladakhiska ungdomarnas tankar. Det var ett helt outforskat område för dem. Inte under hela skolgången hade de haft någon sådan undervisning. Under diskussionerna om genus var det mycket fnitter och trams speciellt från killarnas sida. Men under samtalen om sexualitet var det helt tyst. Jag vet inte, men det verkade som att det var för att de var ställda. Bögar, flator och transsexuella, var något de bara ”hört talas om, men aldrig sett eller pratat om”. Då pekar Robin på alla som är lesbiska i rummet. Barnen vänder sig om, stirrar på alla. Då fortsätter Robin stolt, ”och ja, jag och Katy är ett par, ett ogift lesbiskt par”. Ungdomarna bokstavligen tappar hakan. Bilden av en killes ansiktsuttryck har fastnat: hans ögon var alldeles tårfyllda, och han sitter med handen för munnen, och bara stirrar på dem. Han är i chock.

 

Efter genomgången sitter jag, Moa, Shweta (diskussionsledaren) och pratar. Två ladakhiska tjejer joinar oss och frågar oss: ”finns det lesbiska i Sverige”? Absolut, säger jag, och berättar om möjligheten att gifta sig, skaffa barn, gå på stan och hålla handen och pussas. – PUSSAS? Frågar ena tjejen chockat. Hon har fortfarande inte förstått vad lesbiska är och gör. Trots undervisning och genomgång, så var det inte tillräckligt tydligt att säga att lesbians are women who likes women. De gillar dem så mycket att de vill pussas, kanske man skulle ha tillagt.

 

Jag frågade en av tjejerna hur det kändes att ha fått så mycket ny information. Hon var chockad, sa hon och såg otroligt chockad ut. Men samtidigt nyfiken och öppen. Det är ett bra tecken på rörelse i tanken.


Den ladakhiska landsbygdens förtrollning är över

Efter en vecka på den fantastiska ladakhiska landsbygden är vi nu tillbaka i Leh! Jag saknar redan närheten till den vackra Indusfloden, de färgskiftande persikoträden och närheten till bergen. Leh är vackert, men här finns  inga träd och ingen gigantisk flod. Men, här finns ett eget rum, internet och rutiner! och det är också trevligt.

 

Vi åkte tillsammans med LEHO med syftet att paketera torkade aprikoser i förpackningar med budskapet ”organiskt”. LEHO har sedan förra året åkt ut till byar i Ladakh för att stödja dem i att övergå till ekologiskt odlande. De två avlägsna byarna längs Indusfloden, Tashmasik och Achinatang, har nappat.

 

       

Bild på Takmachik på håll.

 

Efter 2,5 timme längs skröpliga guppiga grusvägar och trånga kurviga bergsvägar börjar vi närma oss Takmachik. Vi korsar Indusflodens klarblå vatten och ser byn inristad i bergsväggen. Vi kommer fram till samlingsplatsen. LEHO:s personal har kommit för att diskutera det kommande arbetet med att gradera och paketera aprikoser och att sätta ett pris på frukten. En arbetsgrupp skapas och förslaget om 170 rupees per påse ges och klubbas igenom av byn. Arbetet med graderingen och paketeringen kunde ta fart.

 
Samlingsplatsen i byn. Mr. Deen, chef på LEHO, höll i trådarna. 
 
 
 
          
 
 
 Synd att alla bilder hamnar snett och att jag inte kan vända dem i det här programmet. Men här är iallafall blandade bilder från graderings- och packningsprocessen. Sen en bild på vår sovplats i Achinathang, en megadubbelsäng för 5 personer. Sen en bild på aprikoser i skålar, present från byinvånarna i Achinathang. Sen bilder från vår fina hajk där vi strosade runt bland aprikosträd, klättrade på klippor och klättrade i träd. Sen bild på får och getter som ockuperade den smala bergsvägen på vägen hem till Leh.
 
 
En flod att bada i, tänkte vi.
 
Gjorde vi. Det var askallt, men gav en härlig frihetskänsla.
 
 
Vi har med oss fina minnen hem. Men resan påminde oss också om att vi befinner oss i ett annat land där de talar ett annat språk, äter annan mat, går på toa annorlunda och generellt gör saker på andra sätt. Livet är lätt när vi befinner oss i Leh och träffar personalen på organisationen. Men i byn var det stundtals jobbigt. Det var lätt att känna sig utanför, konstig. Maten var annorlunda, ibland inte ens särskilt god. Smörteet som vi bjöds te på med jämna mellanrum, och som vi lärde oss tacka nej till, var hemskt. Tänk er varm mjölk blandat med salt och smör. Så smakar det. Toaletten lärde vi oss tycka om, men i början var det jobbigt att gå ut i mörkret och huka sig i ett skjul. I stort sett ingen kunde prata med oss, och de som kunde hade inte tid för de var upptagna med arbetet. Så ofta fick vi bara haka på, titta på, le och försöka vårt bästa. Nåt gott med ett utanförskap: det var när vi behövde andas som vi gick på fantastiska promenader. 

Liftande munkar på väg till klostret

Idag har jag, Moa och Tashid varit ute på äventyr Halv nio satte vi oss i bilen för att åka till Himis Monestary, ett kloster uppe i bergen där de håller ett stort evenemang den här helgen. Vägen dit gick genom byar, överallt ser vi berg i olika färger och skepnader, ett tag Indusfloden. Vi passerar skyltar med varningens ord förpackade i visdomsord: be alert today, be alive tomorrow. Speed is a knife that can take your life. Hey darling, I like you, but don´t drive so fast. Accedintens don´t just happen, they are caused. The roads are curvey, don´t feel them. Osv. Det var gulligt. 
 
Vi stannar i en by för att köpa något att äta, då kommer ett gäng munkar fram till oss för att de vill ha skjuts till klostret. Visst, säger Tashid och stuvar in dem i bilen. Vi går och kollar i butikerna, kommer tillbaka, och även Moas plats bak i bilen är tagen. Alltså, 6 munkar bak i bilen, och jag får sitta i Moas knä i framsätet! Hur kul är inte det!
 
 
 
 
 

Väl vid klostret pilgrimmade vi uppför berget till en nybygd Buddhastaty. Steg för steg rörde vi oss bakom folkmassan som var på väg åt samma håll. Äntligen uppe träffar vi Buddha, förundras över utsikten och hur oindiskt allting känns. Buddha, munkar, berg - vi börjar förstå varför Ladakh kallas för lilla Tibet. 
 
Tashid till höger ber.
 
Uppåt ska vi. Till höger under det gula paraplyet är head lama, den högsta ledaren för denna buddhistiska sektion.
 
Sen fick vi titta på dans- och musikframträndanden nere på torget, inringat av klosterbyggnader. Överallt munkar och kvinnor med traditionella klänningar. Egentligen vill jag bara visa alla bilderna, för det var så otroligt vackert allting. Jag slås av det gång på gång, och det i kombination med att jag trivs så himla bra tillsammans med människorna gör att jag vill berätta om allt, visa allt, från denna fantastiska plats. Det går liksom inte att knipa käft. 
 
Men jag ska snart sluta, det här blir långt. Måste bara få säga att på vägen hem, när vi släppt av ytterligare liftare och svänger ut från postkontoret så står där en bil på parkeringen med... vadå? Jo två FÅR! I baksätet på en plutteliten bil! Det var så jäkla märkligt:
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0